Katherine Paterson

Hur reagerade du när du fick priset 2006?

När den första chocken hade lagt sig började jag fundera över vad det skulle innebära att ta emot ett sådant stort pris och jag insåg att det var en fantastisk möjlighet. Enligt amerikansk lagstiftning beskattas sådana priser och jag visste att 30–40 procent av prisets värde skulle försvinna i skatt. Jag stod inte ut med tanken att pengar från Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne skulle gå till att finansiera de krig som mitt land deltar i. Därför bestämde jag mig för att grunda en välgörenhetsstiftelse som skulle få ta emot pengarna. De här planerna väckte stor entusiasm hos hela min stora familj, som kom till Stockholm för att vara med och fira att jag hade fått priset. Nära och kära har också lämnat bidrag till Paterson Family Foundation, vilket har gjort att stiftelsen hittills har kunnat donera 492 239 amerikanska dollar till tretton ändamål i olika länder till stöd för utbildning, böcker och läskunnighet. Trots det rådande ekonomiska läget hade vi en kontoställning på 668 296 dollar vid räkenskapsårets slut i september, vilket gör att vi kommer att kunna fortsätta i flera år till. Det här har varit en fantastisk upplevelse för vår familj. En av mina söner tog sin son till Haiti för att se lite av den verksamhet som stiftelsen stöder där. Vi är så glada att priset har kunnat hjälpa tusentals barn och unga, deras lärare och ledare i flera led. Jag är så enormt tacksam.

Katherine Paterson om konstens kraft

Alla författare förstår hur fantastiskt det är när något man själv har skrivit berör en annan människa i grunden. Och vi är alla medvetna om hur mycket som är beroende av läsarens eget hjärta och sinnelag. Den här berättelsen tar sin början med ett brev som jag fick hösten 2004. Det hade postats i augusti året innan, det fanns inget frimärke och avsändaradressen gick till ett militärt postkontor. Jag skriver ju för fredsälskande barn, så de flesta brev jag får kommer från barn och inte från soldater. Men när jag läste det här brevet fylldes jag av glädje och tacksamhet, och det skulle nog alla författare göra. 

Kära Ms. Paterson,

Jag ber om ursäkt att jag skriver för hand, men jag befinner mig i Farah City i Afghanistan där jag är förlagd med min Army National Guard-enhet för att stödja insatsen Operation Enduring Freedom. Det gör att jag inte har tillgång till någon skrivare.

Det är inte ofta det händer, men i går fick vi en postsändning till vår avlägsna ökenpostering. I posten till mig fanns ett exemplar av Bron till Terabitia. Jag kände inte till boken, men titeln lät intressant och boken hade ju fått Newbery-priset, så jag gav den en chans. Och när jag för en gångs skull fick lite tid över mellan våra uppdrag och vakttjänstgöringen hann jag läsa hela boken.

Jag var trollbunden. Ni har skrivit en otroligt vacker bok och precis som Jessie Aarons förälskade jag mig i Leslie Burke. Kanske var det för att ni gjorde det så lätt att se saker ur Jessies perspektiv. Kanske var det för att Leslie påminde mig om en flicka jag en gång kände. Kanske var det för att hon var en skärva av skönhet i ett land och ett krig där skönhet spelar så liten roll.

Natten efter det att jag hade läst klart Bron till Terabitia lämnade mitt förband vår förläggning för ett uppdrag. Men även när jag körde genom en främmande utländsk stad med personlig skyddsutrustning och en fulladdad M-16-automatkarbin kunde jag inte tänka på annat än skönheten och mångfalden i din bok.

Innan armén ryckte mig från den verkliga världen för det här kriget arbetade jag som engelsklärare på high school. Innan dess läste jag engelska vid Iowas universitet. Därför kan jag med fog säga att jag har läst en hel del böcker. Men av alla dessa böcker är det bara fem som har fått fem stjärnor i mitt eget betygssystem. Bron till Terabitia är utan tvekan en femstjärnig bok. Den trollband mig med sin skönhet.

Tack, Ms. Paterson, för att ni har berett den här ensamma soldatläraren en sådan glädje på den här långa färden i det här färglösa ökenlandet. Jag har skickat anvisningar till min fru och bett henne att skaffa ett inbundet exemplar och alla mina framtida studenter kommer verkligen att uppmanas att läsa er fantastiska bok.

Tack återigen för den glädje ni har gett mig. Tack för Leslie Burke.

Med vänlig hälsning,
Korpral Trent D. Reedy
USA:s armé

Efter några års brevväxling fick jag möjlighet att möta Trent Reedy. Han sade att Bron till Terabitia hade räddat hans liv. När jag frågade vad han menade med det, berättade han hur viktigt det hade varit för honom att klamra sig fast vid något vackert när världen runt omkring honom var så ful och skräckinjagande. Många av hans medsoldater har nu kommit tillbaka från kriget och varit så märkta att de inte har kunnat anpassa sig till livet i det civila. Men han hade kommit att inse hur viktig konsten är. Han menade att konsten bokstavligt talat hade räddat hans liv. Trent har nu själv blivit författare. Hans imponerande debutbok, Words in the Dust, är en skönlitterär berättelse om en afghansk flicka som han träffade under sin tid där. Den har fått ett fint mottagande och togs upp i det amerikanska TV-programmet, The Today Show. Viktigare än så: boken har hjälpt tusentals unga amerikaner att förstå det afghanska folkets medmänsklighet.

Hela intervjun med Katherine Paterson är publicerad på engelska här.