Philip Pullman

Philip Pullman om sin erfarenhet av bibliotek

Det första biblioteket jag kommer ihåg vara bara ett skåp i ett klassrum. Jag tror att jag kan ha varit i sjuårsåldern. Böckerna i det där skåpet var gamla och dammiga, men jag kommer ihåg att jag hittade ett par äventyrsberättelser som jag tyckte var spännande.

När jag var elva flyttade vi till en by i Wales där jag blev vän med en äldre dam som lät mig låna böcker från hennes samling (som för mig framstod som helt enorm). Hon hade ett rätt stort, fint hus som låg högst upp på en sluttande gräsmatta och rummet med böcker vette ut mot gräsmattan och havet bortanför. Jag tror att hon hade vuxna barn som hon inte träffade så ofta. Hon hade en otrolig blandning av böcker på sina hyllor, bland annat några gamla, billiga tryckta skrifter om Tarzan av Edgar Rice Burroughs. Jag tyckte att de var jättespännande.

När jag var i sextonårsåldern fick eleverna i min skolklass välja varsin bok till skolbiblioteket från biblioteksbilen som kom en gång per termin. Det här var ute på landsbygden och att biblioteksbilen kom var en stor händelse för oss bokälskare. Jag hade just börjat intressera mig för poesi, särskilt modern poesi, och jag valde en bok som hette The New American Poetry, som hade ställts samman av Donald Allen. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig, men jag tror att den boken förändrade mitt liv. I den där antologin fanns Allen Ginsbergs mäktiga dikt "Howl": I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked … Fanns det något som var mer spännande för en sextonåring än ett sådant språk? Jag fortsatte att läsa, med vidöppna ögon: Fick man verkligen skriva på det viset? Jodå, så klart man fick. Och County of Merioneths bibliotekstjänst och Ysgol Ardudwys skolbibliotek lät mig läsa. Jag kan säga att den boken förändrade mitt liv: den bekräftade min egen längtan efter att skriva och visade mig en hel värld av möjliga saker att säga. Jag har ett exemplar av den antologin i min egen bokhylla nu.

Philip Pullman on barnens rätt till kultur

Barn behöver konst, berättelser, dikter och musik precis lika mycket som de behöver kärlek, mat, frisk luft och lek. Om man inte ger ett barn mat, blir skadan snabbt märkbar. Om man inte låter ett barn få frisk luft och leka, kommer skadorna också att märkas, men inte lika snabbt. Ger man inte ett barn kärlek märks kanske inte skadan under några år, men den blir beständig.

Ger man däremot inte ett barn konst, berättelser, dikter och musik, är skadan kanske inte alltid så påtaglig. Men den finns där ändå. Fysiskt sett kan barnet vara nog så friskt; det kan springa och skutta omkring, simma och slänga i sig mat, stimma och stoja precis som barn har gjort i alla tider, men det är något som saknas.

Visst finns det människor som aldrig har stött på någon form av konst under sin uppväxt och är hur lyckliga som helst och har ett bra och meningsfullt liv, människor som inte har några böcker i sina hem, som inte bryr sig särskilt mycket om tavlor och inte kan se någon poäng med musik. Det är helt okej. Jag känner sådana människor. De är goda grannar och bra samhällsmedborgare. 

Men så finns det andra människor som under något skede av barn- eller ungdomen eller kanske till och med  ålderdomen stöter på något som de aldrig har drömt om förut. Månens baksida kunde inte vara mer främmande för dem. Men så en dag hör de en röst på radion läsa en dikt, de råkar gå förbi ett hus där ett fönster står på glänt och de hör hur någon spelar piano, de ser en affisch eller en tavla hemma på väggen hos någon och det drabbar dem så hårt och ändå så mjukt att de grips av yrsel. Ingenting hade förberett dem för detta. Plötsligt inser de att de fylls av hunger, fastän de inte hade en aning om det för bara en minut sedan, de fylls av hunger efter något så fint och delikat att det nästan krossar deras hjärta. Det gör dem nästan gråtfärdiga, de känner sig sorgsna och glada om vartannat, ensamma och ändå välkomnade av denna helt nya, märkliga upplevelse och de bara måste lyssna lite till på radion, de dröjer sig kvar utanför fönstret, de kan inte slita blicken från den där affischen. De ville ha det här, de behövde det på samma sätt som en utsvulten person behöver mat, och de visste inte om det. De hade inte en aning.

Så är det för ett barn som behöver musik eller bilder eller poesi och som råkar stöta på det av en tillfällighet. Om det inte var för den tillfälligheten skulle de aldrig ha stött på det och kunde ha levt ett kulturellt utarmat liv utan att ens veta om det.

Effekterna av kulturell svält är varken dramatiska eller snabba. De märks inte så lätt.

Och som jag säger finns det också en del människor, bra människor, goda vänner och hjälpsamma medborgare som aldrig upplever detta och som är hur lyckliga som helst ändå. Om så all världens böcker, musik och målningar skulle försvinna över en natt, skulle det inte göra någon skillnad för dem. De skulle inte ens märka det.

Men den hungern finns hos många barn och ofta tillgodoses den aldrig eftersom hungern aldrig har väckts. Många barn på olika håll i världen är utsvultna efter något som ger deras själ föda och näring på ett sätt som inget annat någonsin skulle kunna göra.

Vi säger helt riktigt att alla barn har rätt till mat och någonstans att bo, till utbildning, sjukvård och så vidare. Men vi måste förstå att varje barn också har rätt att få uppleva kultur.

Vi måste verkligen förstå att utan berättelser, dikter, bilder och musik kommer barnen att bli utsvultna.

Hela intervjun med Philip Pullman är publicerad på engelska här.