"Jag har också skrattat åt barnboksförfattarna"

Författaren och juryledamoten Katarina Kieri skriver om föraktet för barnboksförfattarna. Texten är en kulturartikel ursprungligen publicerad på expressen.se men vi har fått tillåtelse att återge den här.

"They're laughing at us out there", säger Katherine Paterson, hyllad och prisad (ALMA 2006) amerikansk författare, under ett panelsamtal om kris och kultur. "De skrattar åt oss där ute."

Vi befinner oss i Aten, på den trettiosjätte internationella IBBY-konferensen (International Board on Books for Young People), och Patersons ord blir kvar i mig. Hon definierar inte exakt vilka som skrattar, men vi vet allihop inne i hörsalen vilka hon syftar på. Ett antal ansikten flimrar förbi i mitt inre – bordsgrannar från näringslivet på fina middagar, löparledare på träningsresor, författare av enbart vuxenböcker – personer som anser att det är löjligt och ickemeriterande och överhuvudtaget föga givande att på ett eller annat sätt ägna sig åt olika aspekter av barn- och ungdomslitteratur.

Müslimänniska
Jag erkänner, jag har också skrattat. Åt naivitet och högstämdhet och nyttotänkande i barnboksvärlden. "Man måste inte vara en müslimänniska för att skriva för unga människor", brukar en kollega säga. Jag håller helt med henne, och jag tänker att det är skillnad mellan att skratta och att utfärda en arresteringsorder.

Barnboksvärlden består, precis som jordklotet, av många kontinenter. Barnboksvärlden är inte homogen någonstans, inte inomlands, inte internationellt. På konferensen finns deltagare från sex världsdelar – bibliotekarier, forskare, aktivister, författare, illustratörer och en handfull förläggare som ger ut böcker under nästan omöjliga förhållanden.

Världen blöder
Att världen blöder, att närmare 25 miljoner människor befinner sig på flykt, att en stor del av dem är barn (enbart i Turkiet finns en och en halv miljon), ligger som en bordunton under alla föreläsningar, seminarier och samtal. Alla inser behovet av insatser, men det betyder inte att alla specifikt sysslar med den frågan, det betyder inte att de som gör det arbetar på samma sätt. I ett rum föreläser en forskare om fallgropar inom "global reading", hur idén om att läsande barn måste serveras karaktärer att identifiera sig med motverkar möjligheten till inlevelse och empati. I ett annat rum framhäver en representant för en läsfrämjande organisation tvärtom vikten av att barn i kåkstäder får tillgång till berättelser som de kan känna igen sig själva i.

Jag tänker på vår tid, på alla hårda och oförsonliga tonlägen. Jag tänker på oviljan att gå till mötes, på behovet att statuera exempel. Alla på konferensen applåderar inte föreläsaren som visat en bild på sin samkönade partner, men att inte applådera är inte samma sak som att lämna lokalen eller spotta en medmänniska i ansiktet.

IBBY bildades 1953 och har som ett av sina mål att främja internationell förståelse genom barn- och ungdomsböcker. Internationell förståelse, när hörde vi senast någon förfäkta den idén? Inte i de senaste valrörelserna i alla fall, och knappast heller något man fördjupar sig i på en gymnasieutbildning för influencers.

Brinna för barns rättigheter
Jag erkänner, jag har många gånger provocerats av en förväntan på att författare av barn- och ungdomsböcker ska brinna för barns rättigheter snarare än för själva litteraturen, men när jag ser mig om på konferensen fylls jag av djupaste respekt för alla dessa människor, mestadels kvinnor, som ägnar sig åt att ta hand om världen.

De skrattar åt oss där ute. Och vet ni vad, man får skratta, det vet också Katherine Paterson. Ingenting får vara så heligt att det inte tål att drivas gäck med, att vara snarstucken å hela barn- och ungdomslitteraturens vägnar leder ingenvart.

”Men vi har en hemlighet”, säger Paterson och lyfter sin näve med en imaginär penna. ”Det här är vårt vapen, och med den bygger vi en framtid.”

Pennan som ett vapen är måhända en sliten metafor, och vapen är väl inte heller det fräschaste jämförelseobjektet för att visa styrka. Men säg verktyg. Säg redskap. Något som inte dödar, men som inte heller är uddlöst, för det mår varken världen eller barnlitteraturen bra av.

AV KATARINA KIERI

Katarina Kieri är författare och ledamot av ALMA-juryn, Astrid Lindgren Memorial Award.

Texten är en kulturartikel ursprungligen publicerad på expressen.se men vi har fått tillåtelse att återge den här.