Lygia Bojunga. Foto: Stefan Tell

Ger sig oförfärat in på vuxendomänerna

Brasiliansk författare, skrev från början under namnet Lygia Bojunga Nunes. Hon är född i Pelotas den 26 augusti 1932 och växte upp på en bondgård. Åtta år gammal kom hon till Rio där hon 1951 blev skådespelare i ett teatersällskap som reste runt på den brasilianska landsbygden. De insikter om den utbredda analfabetismen som hon då fick gjorde att hon blev en av grundarna till en skola för fattiga landsbygdsbarn som hon var med om att driva under fem år. Hon arbetade länge på radio och TV innan hon 1972 debuterade som barnboksförfattare.

På den kontinent som gjort sig känd för magisk realism och fantastiska berättelser kännetecknas den brasilianska barnlitteraturen av ett särpräglat överskridande av gränsen mellan fantasi och verklighet. Lygia Bojunga är en författare som fört denna tradition vidare och fulländat den. För henne är vardagen fylld av magi: där växer önskningarna sig så tunga att man bokstavligen inte kan lyfta dem, där talar säkerhetsnålar och paraplyer lika självklart som snurror och bollar, där lever djur lika mångskiftande och lika sårbara liv som någonsin människor. Obemärkt går det påtagligt verkliga över i något annat, inte en annan värld men en värld i inuti den sinnliga, där gränserna för det möjliga är diffusa och lätta att överskrida. Sorgen lever hos Bojunga liksom trösten, den stilla lyckan liksom det hisnande äventyret, och i centrum för diktarfantasin finns barnet, ofta det övergivna och ensamma, alltid det känsliga och fantasifulla. Döden är inte tabu, inte heller sveket, men bortom nästa hörn väntar läkedomen. I lyrisk och färgstark prosa målar hon sina bilder, och hur bitter ensamheten än känns ibland finns alltid leendet där som uttryck för en medkänsla med de små som aldrig blir sentimental.

Bojungas texter har ett markerat barnperspektiv. Hon betraktar världen med det lekande barnets fantasifulla blick. Här är allting möjligt: hennes huvudpersoner kan fantisera ihop en häst som de sedan rider iväg på eller rita en dörr på väggen som de i nästa ögonblick går in genom. Fantasierna fungerar ofta som bearbetningar av svåra personliga upplevelser: när huvudpersonen i Corda Bamba, 1979 (Maria på slak lina, 1986), använder sitt rep för att promenera in i ett underligt hus med många stängda dörrar på andra sidan gatan är det i praktiken fråga om ett sorgearbete efter föräldrarnas plötsliga död. I A Casa da Madrinha, l978 (Alexander och påfågeln, 1983), inser vi snart att Alexanders fantastiska upplevelser under sitt sökande efter gudmoderns avlägsna hus i själva verket är en konkretisering av ett övergivet gatubarns salighetsfantasier om lycka och trygghet. Det är en berättelse som kommer nära Astrid Lindgrens Sunnanäng. Bojungas psykologiska fantasi dyker också upp i djurberättelserna: när bältan Viktor i O Sofá Estampado, 1980 (Den blommiga soffan, 1989), blir nervös börjar han hosta och krafsa sig ner genom soffan – ända till dess att han att en stund senare bokstavligen hamnar i sin egen barndom.

Den magiska realismen och den psykologiska skarpsyntheten förenas med ett starkt socialt och demokratiskt patos. Bojunga, som började skriva då diktaturen ännu höll Brasilien i ett järngrepp, bedriver subversiv verksamhet. Detta lät sig lättare göra i barnlitteraturen, eftersom – med Bojungas egna ord – generaler inte läser barnböcker. Här finns det stridstuppar vars hjärnor sytts ihop med björntråd och påfåglar med tankefilter som dras ut med korkskruv. Frihetens vindar blåser starka i Bojungas böcker där också kritiken mot bristen på jämlikhet mellan könen är ett återkommande tema. Men Bojunga predikar aldrig, i allvaret balanseras hela tiden av lekfullhet och absurd humor. Rachels svällande drömmar i A Bolsa Amarela, 1976 (Den gula väskan, 1984), punkteras bokstavligen av en säkerhetsnål och resterna förvandlas till pappersdrakar som hon låter segla bort i vinden.

Bojunga (som själv brukar framträda inför publik med dramatiska monologer) har den muntliga berättarens förmåga att gripa tag i läsaren redan på berättelsens första sida. Hon har också skrivit teaterpjäser och använder sig gärna av ett sceniskt berättande. I en av sina böcker, Angélica, 1975, har hon lagt in en hel teaterpjäs. Handlingen är inte alltid det viktigaste i hennes böcker; ibland fogas (som i det muntliga berättandet) den ena händelsen till den andra i långa kedjor där huvudpersonen ibland kan försvinna ur fokus. Tonvikten ligger i stället på det själva berättandet med dess humoristiska och poetiska övertoner och på den märkliga frihetskänsla som uppstår när vad som helst är möjligt. Till böckernas säregna skönhet bidrar också Bojungas raffinerade sätt att låta färger uttrycka känslor. Detta framträder kanske allra tydligast i O Meu Amigo Pintor, 1987 (Min vän målaren, 1987, boken har också blivit teaterpjäs), som skildrar hur huvudpersonen, en pojke, bearbetar sin sorg över målarens död med färgernas hjälp. Här slår en klocka gult för att så småningom stanna och bli alldeles vit. Gult är för övrigt Bojungas favoritfärg, förbunden med den glädje över livet som är ett tema i hennes författarskap alltifrån (den i den svenska översättningen förkortade) debutboken Os Colegas, 1972 (Kompisarna, 1986).

Bojunga väljer ibland att stanna kvar i verkligheten och visar även då sin skarpa psykologiska blick: Seis Vezes Lucas, 1995, skildrar liksom titelnovellen i den tidigare Tchau, 1984, – otrohet, äktenskapstvist och skilsmässa ur det maktlösa – men hoppfulla – barnets perspektiv. Bojunga ger sig alltså oförfärat in på vuxendomänerna i sitt motivval med rätta lutande sig mot sin gedigna förmåga att konkretisera och gestalta inre skeenden i lättbegriplig yttre handling.

Liksom HC Andersen, med vilken Bojunga visar tydligt släkskap, balanserar hon skickligt på gränsen mellan humor och allvar. I boken Retratos de Carolina, 2002 (ej översatt till svenska), överväger dock allvaret. Här har den ständigt experimenterande författaren slagit in på en ny väg. I en berättelse som delvis har metaromanens form låter hon oss följa huvudpersonen från barndomen och ända in i vuxen ålder. Därmed vidgar Bojunga gränsen för barn- och ungdomsboken och uppfyller den ambition hon uttalar i baksidestext och förord: att ge plats åt både sig själv och de personer hon skapat i ett enda hus, ”ett hus som jag har uppfunnit”.

Bojungas verk har översatts till flera språk, bl a franska, tyska, spanska, norska, svenska, hebreiska, italienska, bulgariska, tjeckiska och isländska. Hon har tilldelats ett flertal priser, bl a Jabutipriset (1973), det prestigefyllda HC Andersen-priset (1982) och Rattenfänger- Literaturpreis (1986).