Intervju med Sonya Hartnett

Grattis! Hur reagerade du när du fick veta att du vunnit årets ALMA-pris?

Ärligt talat trodde jag att det var ett underligt och väldigt utstuderat skämt, eller något slags märkligt missförstånd. Den kvällen som juryn ringde var Astrid Lindgren-priset långt från mina tankar – jag var mest orolig för att mina böcker inte gav mig tillräckligt med pengar och att jag inte kunde betala mina räkningar. Sen, när de ringde, trodde jag att de skulle be mig kontakta en annan nominerad australiensisk författare, John Marsden, och berätta att han hade vunnit – jag vet inte varför de skulle ha bett mig göra det, men det verkade vara den enda troliga förklaringen till varför de ringde mig. När de försäkrade mig att jag verkligen hade vunnit, stirrade jag rätt in i väggen, förstummad – det var så galet och märkligt och underbart. Jag är inte den slags person som det händer fantastiska saker för. Till och med nu, flera veckor efteråt, är det svårt att förstå.

Vilka slags reaktioner har du fått sedan dess, både i Australien och internationellt?

Folk har varit otroligt vänliga – jag har fått så många kort och blommor och telefonsamtal och mejl, det har tagit mig veckor att svara på allt. Mediabevakningen var stor i Australien efter tillkännagivandet, vilket är ovanligt när det gäller barnlitteratur i det här landet. Det betyder att många hörde talas om det och många har tagit sig tid att gratulera mig på ena eller andra sättet. Jag tror att alla är stolta, för det är verkligen bra för Australien att ha vunnit – vi befinner oss långt, långt från resten av världen, och ibland är det en kamp för australiensisk litteratur att få uppmärksamhet, så priset är någonting som hela branschen verkar glädjas över.

Dina böcker beskriver ofta livets mörka sidor. Var kommer dina historier ifrån? Hur lyckas du beskriva dessa känslor och händelser som ofta är svåra för läsaren att ta till sig?

Jag antar att jag alltid har haft en naturlig dragning åt livets mörkare sidor – även om jag i verkligheten nästan är korkat glad. Men jag är intresserad av karaktärer och landskap och historiska perioder som befinner sig på gränsen till vad som är möjligt att utstå. I mina böcker tycker jag om det extrema, och sanningen är att extrem ondska är mer intressant att skriva om än extrem godhet. Jag tycker också om att väva in naturen i mina böcker, och jag tror att djur och insekter och väder och skogar kan uppfattas som mer illavarslande i litteraturen än i verkligheten. Jag anser att en roman ska få läsaren att känna någonting – när boken är slut ska man vara en något förändrad person än man var när man började läsa boken. Så det är viktigt att skriva om saker som väcker en känsla, om det så är rädsla eller glädje eller något annat. Ibland blir jag ledsen när jag måste skriva saker som boken vill att jag ska skriva, men jag brukar alltid säga att Boken Bestämmer – vad boken vill, får boken, och jag måste skriva det oavsett om det gör mig ledsen eller inte. Det som är bra är att om jag blir ledsen eller upprörd, så vet jag att läsaren kommer känna likadant. Och genom att få läsaren att känna någonting, kommer boken att ha åstadkommit det som alla kreativa verk borde göra.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag börjar med en nyckelidé som fångar mitt intresse – en idé om en karaktär, eller utkast till handling eller ett tema som jag tycker om. Det måste vara någonting som tilltalar mig, annars skulle jag inte kunna uppbåda tillräckligt med energi – jag skulle till exempel inte kunna skriva om sport efter sport tråkar ut mig. Över tid samlar jag ytterligare idéer kring nyckelidén, och när jag har tillräckligt med idéer för en hel bok, så köper jag en anteckningsbok och massor av kartongpapper i olika färger, som jag klipper till små fyrkanter och använder för att skapa ett storyboard för romanen, på samma sätt som när man gör ett storyboard för en film. Jag ser alltid väldigt tydligt i mitt huvud var någonstans boken utspelar sig, de olika landskapen och husen – för det mesta använder jag platser som jag känner väl till. Jag visualiserar inte karaktärerna så tydligt – jag brukar föreställa mig dem som färgfläckar snarare än människor, och varje karaktär är en egen färg som motsvarar deras personlighet. Jag skriver på en bärbar dator i sängen, för det mesta med kaffe och choklad som hjälp på traven. Jag gör anteckningar under arbetets gång, saker som behöver ändras, små idéer som dyker upp. Jag skriver några timmar på morgonen, och några timmar på eftermiddagen. Dessemellan går jag ut med hunden och funderar på vad jag har skrivit under morgonen och hur jag kan rätta till det under eftermiddagen. Det tar normalt 2 eller 3 månader att skriva det första utkastet. Men idéerna kan ta månader, till och år, att samla in så att de räcker till en hel roman.

Vilka böcker och författare tycker du själva om att läsa?

Jag läser det mesta som jag råkar snubbla på, även om jag brukar undvika kärleksromaner och science fiction. Fast jag har läst en del sådant genom åren också. Jag tycker bäst om författare från den amerikanska södern, särskilt William Faulkner och Truman Capote. Jag gillar klassiker, även moderna klassiker. Jag läser inte så mycket ”lättare” litteratur – ingen chick-lit eller sådant – men generellt läser jag det mesta som hamnar framför mig. Jag tror att det är viktigt för en författare att läsa brett, för det hjälper att ha en bra allmän kunskap, och även en kunskap om vad man kan göra med en bok. För tillfället läser jag The Talented Mr Ripley (En man med många talanger) och en faktabok om zoo.

Djur spelar en viktig roll i dina böcker. Vad har du för förhållande till djur?

Jag har alltid älskat djur – mina föräldrar tycker om djur och jag tror att det är något som man förmedlar vidare till sina barn. Jag var ett blygt, tillbakadraget barn, och jag kände mig ofta dum och tråkig och obekväm bland folk – jag känner ofta så nu också. Men som barn fann jag en känsla av frid runt djur, en lättnad från den ständiga oron över att jag inte var en tillräckligt bra eller värdig människa. Jag kan fortfarande få den känslan av frid när jag studerar eller befinner mig bland djur. Jag har alltid haft husdjur och jag tycker om att ta hand om dem, se till att de mår bra, och se till att de är vackra. Jag tycker om att försöka förstå hur djur tänker – jag är ingen strikt hundägare och jag gillar att se min hund använda hjärnan och ta egna beslut. Jag tycker också om tanken att världen är en väldigt annorlunda plats för andra varelser – vi ser bara den mänskliga aspekten av livet, men det finns många andra sätt att leva och varje sätt är perfekt för just det djuret. Jag tycker verkligen att djur att det bästa med den här världen.

Är det något särskilt du ser fram emot vid ditt besök i Sverige?

Det finns förmodligen massor av saker att se fram emot i ett sådant vackert land, och en sådan fantastisk stad som Stockholm, men jag måste erkänna att som ett livslångt ABBA-fan (de dyker upp i min nästa bok) så är det väldigt upphetsande att få vara i samma land som Agneta, Benny, Björn och Frida. Jag kommer att leta efter dem överallt.