Kitty Crowther. Foto: Stefan Tell

Jag har genomströmmats av berättelser så länge jag kan minnas

"Om jag var tvungen att välja ett ord för att beskriva mig själv skulle det vara historieberättare. Jag har genomströmmats av berättelser så länge jag kan minnas. Böcker var min trygghet, min bubbla."    
Kitty Crowther

Kitty Crowther är illustratör och författare, som bor och verkar i Belgien. Hon föddes i Bryssel 4 april 1970, med en pappa från England och mamma från Sverige. Kitty Crowthers produktion omfattar ett 35-tal titlar huvudsakligen utgivna på belgiska och franska förlag. Böckerna översätts i rask takt till nya språk.

Tyngdpunkten i hennes produktion är egna bilderböcker som L´enfant racine (2003), La visite de Petite Mort (2004), Le grand désordre (2005) och böckerna om Poka & Mine (2005, 2006, 2007, 2010). Men hon har också illustrerat verk av andra författare så som Toon Tellegen, Carl Norac och André Nève.

I Kitty Crowthers böcker lever text och bild integrerat. Men hennes konstnärskap kan också beskrivas ur ett rent bildperspektiv. Hon har ett personligt tilltal med en restriktiv repertoar av verktyg, där blyerts, tusch och färgpennor är hennes främsta redskap. Kitty Crowthers mästerliga sätt att hantera dessa enkla material får hennes uttryck att expandera i alla riktningar. Hon bjuder in oss till en helt ny bildvärld.

Böckerna är ofta raffinerat iscensatta med en förskjutning av ljusförhållanden och linjespel i förhållande till händelseförloppet i berättelsen. I Alors? (2005) (sv. titel Är det dags?) kan vi följa hur skuggorna för varje uppslag blir längre i dagens vandring mot kväll. Minspel, kroppsställningar och stämningslägen gestaltas med en osviklig precision. En svag vridning på kroppen, ett höjt ögonbryn, en antydd fingerrörelse och hela innebörden i en scen förändras. Man upplever andning och puls i bilderna. Kitty Crowther beskriver själv sin metod som snabb. Att skildra livet med linjens fräschör och det direkta bildtilltalet ligger henne närmast. Hon gör hellre om än korrigerar. 

Det är lätt att förstå varför Kitty Crowther refererar till sig själv som historieberättare. Hennes fantasi och gestaltningsförmåga är alltid i rörelse. Hon har oändligt mycket att berätta. Inte bara sina raka, eller krokiga, historier, hon vill också förmedla världens skönhet och magi. De landskap som historierna utspelar sig i liknar dem vi känner, men Kitty Crowther ser något mer; Hon ser en värld rikare på möjligheter än vi anar. Djur och växter, ja, själva geologin är besjälad och bildar tillsammans med oss en sammanvävd värld utan hierarkier. I Annie du lac (2009) visar sig tre öar i en sjö vara tre unga jättar som öppnar vägen för Annie ur ensamheten, till kärlek och gemenskap.

Allt levande är värdefullt och värt att vårda. Rotbarnet i L´enfant  racine (2003), är en gåtfull varelse, kanske själva livets rot, som ger innehåll och riktning i livet för huvudpersonen Leslie. Det är värt att lägga märke till att rotbarnet i den egenskapen är en komplex personlighet som både är älsklig och påfrestande. I Kitty Crowthers värld möter vi inga enkla schabloner.

Kitty Crowther refererar själv till hur hon gjort sagotraditionens vättar och jättar till sina egna. I den meningen är hon traditionsbärare. Samtidigt är Kitty Crowther förnyare när hon låter dagens frågor och liv möta myternas och sagornas krafter. 

Kitty Crowthers böcker handlar ofta om att ta kontroll över sitt eget liv. Le grand désordre (2005), är en lätt skruvad berättelse om vad som är viktigt i tillvaron. Émilienne, bokens huvudperson, har uppenbara problem att skapa struktur både för sina ägodelar och i livet. Vi ser hennes hem invaderat av oordning, personifierad av små gestalter som tagit över. För väninnan Sylvania är problemet det motsatta, här härskar strukturmani. Spänningen mellan vännerna är berättelsens motor och vägen till ömsesidig förståelse slingrar sig på överraskande stigar. 

Familjekonflikter, personliga tillkortakommanden, ensamhet och död. Kitty Crowther väjer inte för utmaningen att gestalta svåra ämnen. Hon har snarare gjort till en av sina uppgifter att göra den djupdykningen. Samtidigt blir det mörker man finner i flera av hennes böcker aldrig till svartaste förtvivlan. Hon ger hopp och beskriver möjligheter.

La visite de Petite Mort (2004), är ett exempel. Den Lilla Döden möter en flicka som inte visar honom den stumma oförståelse han är van att möta, utan välkomnar honom som en vän, ja lekkamrat. Mötet förändrar och lyser upp hans dystra existens och han ser sin roll i nytt ljus. Boken är också ett exempel på Kitty Crowthers säregna blandning av humor och melankoli.

Just ensamheten återkommer ofta som tema. Kitty Crowther beskriver en ”dynamisk” ensamhet som alstrar kreativitet och energi för att övervinna sig själv. Som i Moi et Rien (2000). En lyhört berättad historia på temat ”låtsasvännen”, i berättelsen kallad Ingen (Rien), i vars sällskap det går att utvecklas och bli någon.

En av grundstenarna i Kitty Crowthers författarskap är att visa hur svaghet kan vändas till styrka.

Det är fascinerande att se med vilka små medel Kitty Crowther bygger upp spänningen i böckerna för de yngsta. I Alors?(2005) (sv. titel Är det dags?) syns det tydligt. Själva händelselösheten, väntan, blir ett spänningsmoment i sig som driver berättelsen framåt. Böckerna om Poka & Mine (2005, 2006, 2007, 2010) (sv. titel Ivo och Vera) innehåller alla en twist som bryter ett enkelt förlopp och höjer berättelsernas temperatur för att ändå landa mjukt i en vänlig upplösning. Detsamma gör Scritch scratch dip clapote (2002) (sv. titel Sov gott lilla groda) där en rörande och igenkännbar ömhet och kärlek mellan barn och föräldrar också gestaltas. Kitty Crowthers lojalitet med barnet är ovillkorlig.

Den medkänsla och intensiva inlevelse Kitty Crowther visar för sina bokpersonligheter uttrycker den djupa humanism som går som en röd tråd genom hela hennes produktion.