Pristagarföreläsning 22 maj

2012 års pristagarvecka inleddes med Guus Kuijers offentliga föreläsning på Kulturhuset i Stockholm den 22 maj. Här följer hela pristagarens föreläsning. Texten är översatt till svenska av Exacta översättningar.

Mina damer och herrar!

Jag skulle vilja börja med att läsa en berättelse. Den finns med i en bok som inte är utgiven i Sverige. Det är synd, men den som lever får se. Boken heter Tårarna sprutar ur ögonen på mig (De tranen knallen uit mijn kop) och handlar om Jonathan. Jonathan är runt nio år och han är häftigt förälskad i sin fröken i skolan. Det är en olycka, som ni kan förstå. Det är en omöjlig kärlek, för fröken är så rar men hon är rar mot alla barnen i klassen och det är ju inte riktigt vad Jonathan tänkt sig.

Men han har kommit på ett sätt. Han har nämligen ett sagoträd inuti sitt huvud och när det behövs trillar det ner en berättelse från trädet. Jag ska läsa avsnittet där fröken Svan, för så heter hon, äntligen har förstått att Jonathan är pojken som världen kretsar kring:

ORMEN.
En dag smög sig en orm in i klassrummet. En knallgul en med svarta ränder. Tre meter lång var den och tjock som en trädstam.
Fröken satt vid katedern och gick igenom skrivböcker.
Barnen satt och räknade.
Ingen märkte någonting.
Ormen tog sig fram försiktigt och nästan helt ljudlöst. Så sträckte den sakta upp sitt huvud, upp till bänken där Tineke Bakker satt. Ormen slog upp gapet som en resväska. Mitt i ett svårt tal försvann Tineke Bakker ner i ormens hals. Jonathan var den ende som såg något, men han fick inte fram ett ljud. Han hade en klump i halsen.
Tineke Bakker gled ner som en stor bula i ormens kropp. Längre och längre ner gled hon, ända till svansspetsen.
Det var en sorglig syn.
Sedan tog ormen sig an Astrid Ingenaning. Där fick ormen något att bita i! Astrid var ganska bred om rumpan, må du tro. Men ormen var omättlig. Astrid blev en härlig köttbulle för ormen.
Och så satte ormen i sig alla barnen, ett efter ett.
Fröken märkte ingenting. ”Åh, vad lugna och fina de är i dag.”, tänkte hon belåtet. ”Vilken bra fröken jag är, ändå.”
Jonathan sjönk ner under bänken. Han tog sig krypande över golvet bort till fröken. ”Psst”, väste han.
”Va?”, sa fröken. Hon tittade ner. ”Vad gör du där nere, Jonathan?”
”Jag måste berätta något sorgligt”, viskade Jonathan. ”Alla barnen har blivit uppätna.”
Fröken blev kritvit i ansiktet. Det klädde henne verkligen. Hennes mun verkade rödare än blod. Hon såg sig om i klassrummet och utbrast sedan förtvivlat: ”Av vem då?”
”Där!” Jonathan pekade mot ett hörn längst bak i salen.
Där låg ormen ihopringlad och sov. Den var så tjock nu att den liknade en trave bildäck. Svansspetsen var nere på golvet men huvudet nådde ända upp till taket.
Fröken var gråtfärdig: ”Åh, nej! Nu har jag ju inga barn kvar! Vilken tur att jag fortfarande har dig, Jonathan. Jag har alltid tyckt att du var det viktigaste barnet i klassen. Nu kan du lika gärna sätta dig i mitt knä.”
Det gjorde Jonathan. Fröken tryckte honom intill sig. Hon luktade gott och var så mjuk.
”Vi måste få ut dem”, viskade hon i hans öra.
”Nej, då”, sa Jonathan. ”Vad ska du med de där barnen? Dem kan man lika gärna göra sig av med.”
”Tycker du det, hjärtat?”, undrade fröken.
”Absolut, fröken, de är redan halvsmälta”, sa Jonathan.
”Ja, såklart”, nickade fröken. ”Det skulle just se snyggt ut. Nej, det är inget att göra. Vi gjorde vad vi kunde.”
Sedan sa de inget mer. Fröken nynnade en sorglig melodi och vaggade Jonathan i sina armar.

Jag har en bekännelse: Jag känner igen mig själv som liten pojke i Jonathan, pojken som ville bli sedd, inte som vilket barn som helst utan det där speciella barnet. Som tur var lärde jag mig i tid att man inte blir det genom excluding people, att utesluta andra, utan genom including them, att ge dem inträde.

Det slår mig att de senaste trettio åren läser jag allt oftare att ”att vara sig själv” är det bästa som människan kan ge sig själv och samhället. Men frågan är om det räcker att vara sig själv för att vara betydelsefull för andra människor. Jag misstänker starkt att andra inte får ut så värst mycket av mitt eget själv. Men så gör jag också mitt bästa för att uppta så många andra som möjligt i mig. Processen när man upptar andra i sig själv kallas lärande.

När jag var i sextonårsåldern bestämde mina kompisar och jag att vi var konstnärer. Varför vet jag inte. Kanske trodde vi att om man var konstnär så kunde man låta håret växa utan att föräldrarna tvingade en att gå till frisören. Eftersom vi inte hade en aning om vad konstnärer egentligen gjorde började vi vårt sökande. Och vi gick grundligt till väga. Vi strosade runt i Amsterdam på jakt efter konsten och hamnade på jazzklubbar, museer och biografer. Och det var på biografen som vi gjorde vår första viktiga upptäckt. Vi såg ett antal filmer av Ingmar Bergman. Vi förstod förstås bara hälften av vad vi såg, men det kanske var just det gåtfulla med filmerna som gjorde oss så fascinerade. I alla fall diskuterade vi i oändlighet. Dörren öppnades lite på glänt när en av kompisarna sa: ”De här filmerna ger inga svar, de ställer frågor.”

Det var en så kallad eye-opener, en ögonöppnare. Jag kom från en strängt kristen familj och uppfostrades därmed med alla svaren. Bibeln förklarade allt vad en människa behövde veta. I vårt hem uppskattades konsten bara om den användes för att ge stöd åt de bibliska sanningarna. Genom Bergmans filmer upptäckte jag en sorts motvärld, en värld som ställde frågor utan att ge några svar. Det var något helt annat än katekesens värld, som i och för sig ställde frågor men också levererade alla svaren.

Inte långt därefter gjorde jag min andra viktiga upptäckt. Jag hade intrycket att Bergmans filmer bottnade i ett starkt behov hos honom att undersöka sig själv. Han gjorde det inte genom att exponera sig själv, utan genom att fördjupa sig i andra. Hans talrika kvinnoporträtt gjorde starkt intryck på mig. Och det jag lärde mig då var att det så kallade självet inte existerar utan de andra. Att komma underfund med sig själv är egentligen ingenting annat än att studera människorna omkring sig. Konstnären beskriver sig själv genom att beskriva andra. Kanske är självet något som psykologerna har uppfunnit, och konstnärer har alltid vetat att man inte har något själv – ungefär som man har en statuspryl – utan att man bygger upp det genom att betrakta sin omgivning och på så sätt upptäcka vem man vill vara. När jag var barn gjorde Erich Kästners Emil och detektiverna djupt intryck på mig. Emil kämpade mot orättvisan och segrade. Jag ville vara Emil. Jag tänkte aldrig att jag ville ”vara mig själv” och tror inte att det finns något barn som umgås med sådana tankar. Därför är barnen små konstnärer, för de vet att de måste hitta sig själva bland de människor som de dras till. De måste skapa en bild av sig själva precis som konstnärer gör. Dit ville jag komma, så ville jag vara.

I min ungdom ville jag vara som Ingmar Bergman, en som iakttog andra och skapade inträngande bilder med sin betraktande blick. Att själv observera är viktigt, lärde jag mig, men inte tillräckligt. Man behöver andras blick, som Bergmans, för att lära sig se och korrigera sina egna slutsatser. Det är vad konsten gör; man lär sig hur man kan göra sig en bild av världen och se vilken position man vill inta i den världen för att bli betydelsefull för andra. För några år sedan skrev jag en serie böcker om en flicka som heter Polleke. Böckerna har även getts ut på svenska. Genom fem böcker försöker Polleke enträget att bli som sin pappa eftersom han är hennes hjälte. Som läsare håller man andan, för pappa Spiek är fast i drogmissbruk och har inte gjort ett dugg av sitt liv. Men han hävdar att han är poet. Han är en poet som inte skriver några dikter. Den gåtan har en oemotståndlig inverkan på Polleke. Hon vill att han ska visa för världen utanför vem han är, en poet, och därför försöker hon få honom att börja skriva. Så hon studerar sin pappa och försöker begripa den märkliga lilla värld som han lever i. Hon vill inte för ett ögonblick vara "sig själv", det har aldrig fallit henne in. Hon vill att pappan ska bli den han utger sig för att vara, en poet. Därför börjar hon själv skriva dikter för att han ska upptäcka hur viktigt hans diktarskap är för henne. Hon tänker skriva dikter som en uppmaning till honom och på så vis bli betydelsefull för honom. Det är hennes drivfjäder. Och då upptäcker hon till sin förvåning att hon själv är poet, fastän det är en biprodukt. Längtan efter att vara betydelsefull för någon annan, i det här fallet sin pappa, är det som får i gång henne.

Hon skriver den här dikten till sin pappa:
Ditt huvud är som en bur
där en fågel sitter starkt bedövad
med näbben stängd, sin tro berövad
tron på att sången bär.
En känsla som på modet tär.

Polleke skriver den till och för sin pappa, och omedvetet börjar hon göra sig en bild av sig själv så som hon vill vara, en diktare som skriver dikter och inte stänger in sig i en bur av missbruk. Genom att observera sin pappa bygger hon på ett själv som inte fanns där tidigare.

Thomas familj i Boken om allting är ännu mer extrem. Pappan är en sann despot som missbrukar sina trosåskådningar för att förtrycka fru och barn. Thomas kan se att pappa och mamma inte är lyckliga. Han skriver: ”När jag blir stor ska jag bli lycklig.” Det är en vacker föresats, men hur ska det gå till när man har så lite lycka omkring sig?

Den amerikanska forskaren Lilian B. Rubin undersöker i sin bok The transcendent child hur det kommer sig att vissa barn som växt upp i extrema familjer ändå utvecklas till friska, balanserade vuxna. Hon hittade en gemensam nämnare hos barnen. De hade alla hittat en mentor utanför familjen. Och det anmärkningsvärda är att alla mentorerna har hjälpt barnen med hjälp av idrott och konst.

Thomas är på jakt efter lyckan: ”I huset bredvid Thomas bodde det en tant. Alla traktens barn visste att hon var en häxa.” Thomas har alltså all anledning att vara rädd för henne, vilket han också är, och ändå tar han initiativet att komma i kontakt med henne. Det okända och främmande verkar lockande på honom eftersom han anar att det finns en annan värld där han kan vara lycklig. Han har rätt. Det är en annan värld. Och grannfrun, tant Van Amersfoort, låter honom upptäcka den. Hon gör det inte genom att framställa sig själv som en förebild, utan genom att låta honom komma i kontakt med litteratur, poesi och musik. Det går upp ett ljus för Thomas. Det finns andra sätt att se på världen, det finns andra röster än din pappas som kan lära dig hur du kan bli den du vill vara.

När jag skrev böckerna om Polleke eller Boken om allting var jag inte medveten om att jag försökte klargöra för mig själv vilken funktion konsten har i människors liv. Det är ett märkligt fenomen. En författare låter en karaktär göra saker utan att han vet varför, och karaktären själv vet det inte heller. Jag vill inte jämföra mig med en storhet som Ingmar Bergman, men jag tror ändå att det handlar om samma fenomen. Han ville visa något, men jag är så gott som säker på att han inte riktigt visste vad. Konstens betraktare upplever precis samma sak. När betraktaren är på ett museum, läser en god bok eller lyssnar på musik känner han att han lär sig något, men inte exakt vad. Det är en helt annan sorts lärande än vad man ägnar sig åt i skolan.

Jag läste Astrid Lindgren först som vuxen, Bröderna Lejonhjärta. Boken fängslade mig från början till slut, och fastän den gavs ut som en ungdomsbok upptäckte jag till min förvåning att jag inte förstod den helt. Sedan gick jag i samma fälla som tusentals recensenter och pedagoger världen över har gått i. Jag ställde mig frågan om Bröderna Lejonhjärta var en ungdomsbok, och mitt svar blev nej.

Vad var det som ledde mig fram till den felaktiga slutsatsen? Jo, att vuxna tror att skolans sätt att lära är det enda sättet. Men om man tänker närmare på det blir man klar över att den slutsatsen inte håller. Förstår vi egentligen Dostojevskij fullt ut? Finns det egentligen något konstverk av betydelse som vi förstår helt och fullt?

När jag själv började ge ut barnböcker konfronterades jag med samma felslut gång på gång: ”Den här barnboken är en bra bok, men den lämpar sig inte för barn.” Hur ofta får inte barnboksförfattare höra det? Tänk dig att någon skulle få för sig att skriva: ”Den här boken av Dostojevskij är en bra bok, men den lämpar sig inte för människor.” En kritiker med den åsikten skulle göra sig till åtlöje för all framtid. Men varför kommer man undan med sådana åsikter om barnböcker?

När jag som tonåring märkte att jag bara begrep Bergmans filmer till hälften men ändå kände en dragningskraft till gåtorna han gav mig hade jag behövt dra lärdom av en sak: att det finns mer än ett sätt att förstå saker och ting på. Att förstå konst är något helt annat än att förstå att jorden är rund. Och framförallt lämpar sig inte konst alltid för alla.

För att förtydliga vad jag menar ska jag läsa upp ett avsnitt till om Jonathan. Och jag vill påminna om att Jonathans berättelser är hans egna fantasier och inte mina:

DÖ.
Så var dagen kommen. Fröken Svan sa med bruten röst: "Jonathan, jag behöver prata med dig. Kan du vänta på mig klockan fyra?”
”Ja, fröken”, sa Jonathan.
Så blev klockan fyra. Alla barnen gick hem. Utom Jonathan. Fröken Svan satt vid katedern och drog en djup suck.
”Jonathan”, sa hon. ”Jag kan knappt prata, orden stockar sig i halsen på mig. Jonathan! Jag tycker så mycket om dig, men du är bara ett barn.”
”Det gör ju inget, fröken”, sa Jonathan. ”Det går över!”
”Åh, Jonathan”, sa hon. ”Säg inte så. Du kommer alltid att vara tolv år yngre än jag.”
Fröken var alltså tjugoett.
”Det kan vara värre än så”, sa Jonathan. ”Det är femton år mellan mormor och morfar, och förra månaden hade de varit gifta i trettio år. Det var en kul fest, förresten.”
”Jo, visst”, sa fröken. ”Men var din morfar elev till din mormor?”
”Nej”, sa Jonathan. ”De träffades på Sparbanken.”
”Det är en sak!”, utbrast fröken förtvivlat. ”Men jag får inte lov att tycka om dig. För jag är en fröken och du är ett barn. Kan du förstå det?”
”Nej”, sa Jonathan bestämt. ”Det kan jag inte. Och jag vill inte förstå det heller. Varför får min mamma tycka om mig men inte du? Vad är det för en värld?”
Fröken skakade uppgivet på huvudet. Tårarna strömmade nerför hennes rosiga kinder. ”Åh, min pojke”, viskade hon. ”Det enda vi får lov att göra tillsammans är ... att dö.”
”Men då gör vi det”, sa Jonathan. ”Låt oss dö tillsammans.”
”Ja”, nickade fröken. ”Det finns inget annat vi kan göra."
Tillsammans gick de ut. De satte sig i frökens lilla röda bil. En läcker, snabb fyrdörrars sedan med framhjulsdrift.
”Nej, där bak”, sa fröken mjukt. ”Barn får inte sitta fram.”
Och så åkte de.
Det var en fin tur. Solen stod lågt på himlen, blodröd som ett skrapat knä.
De kom fram till havet. Vågorna skvalpade och skvalpade. Måsarna sjöng en sorgsen melodi.
”Se upp för maneterna”, sa fröken. ”Behåll skorna på, du.”
De gick ut i vattnet, hand i hand. Frökens klänning flöt ut som en ballong. Sedan lyfte hon upp Jonathan. Hon tryckte honom hårt intill sig.
”Jag tycker om dig så innerligt mycket”, viskade hon och kysste honom. Det smakade ganska salt.
Fröken gick längre ut, djupare och djupare. Båda hade de blickarna fästa rakt fram. Vattnet nådde dem upp till hakan. Sedan till näsan. Sedan till pannan. Så kom det en stor våg. Sedan hade de huvudet under vattnet.
Vattnet slöt sig ovan dem.
Så blev de slukade.
Två dagar senare spolades de upp på stranden. När de hittades låg de hand i hand bredvid varandra.
Tidningarna skrev inte om annat.

Få barn och vuxna kan förstå varför Jonathan tycker att det är höjden av romantik att dö tillsammans med sin fröken. Men det får många – både barn och vuxna – att känna något som sträcker sig långt bortom vårt förstånd. Den omöjliga kärleken som slutar med de båda älskandes död är ett tema som måhända är lika gammalt som mänskligheten, men förstår vi varför det är så gripande? Poesi, litteratur – konst, helt enkelt – beskriver fenomen som vi känner igen som beskrivningar av den mänskliga själen, utan att vi riktigt kan fatta fenomenens hur och varför. Varken konstnären eller konstälskaren är hjälpta av det skolmässiga sättet att förstå.

Det säger sig självt att inte alla barn tycker om den här berättelsen om Jonathan. Många tycker säkert att den inte är något att ha. Författare skriver alltid för en minoritet. Även om jag säljer 100 000 böcker har jag bara nått ut till en minoritet. För dem som recenserar litteratur för vuxna är det en självklarhet, men inte för recensenter av barnlitteratur. De tycker att en barnbok ska passa alla barn. Det är ett befängt krav. Barn skiljer sig åt precis lika mycket som vuxna, men det glöms alltsomoftast bort. Alla barn tycker inte om alla barnböcker, det säger sig självt.

När jag skriver funderar jag aldrig på om mina läsare kommer att uppskatta det jag skriver. Jag har aldrig frågat mig vad barn tycker är roligt. Men jag utgår ifrån att det alltid finns en liten minoritet som känner vad jag kände medan jag skrev. Pedagoger och recensenter gav sig på Astrid Lindgren för hennes Bröderna Lejonhjärta. De hade förstås fel, eftersom det tusen gånger upprepade slagordet ”den här barnboken lämpar sig inte för barn” är alltför generaliserande.

Det finns inte en enda konstform som når alla människor. Det gör inte ens Astrid Lindgrens böcker eller Ingmar Bergmans filmer. Därför kallas konsten elitistisk i vår populistiska tid. Det rör mig inte i ryggen, hellre det än att vara populär bland populisterna. Men det är ju rent skrattretande; en forskare eller konstnär blir elitistisk först när han eller hon avsiktligen utesluter en viss grupp av människor. Men det är det ingen som gör. Snarare är det så att allt – även att gå, cykla eller köra bil – är elitistiskt om man inte är beredd att lära.
Låt oss därför försöka leverera kvalitet i stället för att eftersträva popularitet.

En dag träffar Jonathan en åldrig man. Han är så gammal att han minns träden då de ännu var små. Mannen stannar upp när han får syn på Jonathan:

”Dig känner jag igen. Du är den där gossen som tänker så bra. När du går förbi kan jag höra hur du tänker så det knakar. Kan du tänka lite mindre, tror du?”
”Nej”, sa Jonathan. ”Det går inte. Det går av sig självt.”
”Och?” undrade den gamle mannen. ”Har du förstått ett och annat då?”
”Jo vars”, sa Jonathan. ”Stenarna förstår jag mig på. Växterna och djuren förstår jag också lite grann. Men människor tycker jag är svåra. Svårare än matematik.”
”Ja, ja”, muttrade den gamle. ”Då ska jag berätta något för dig. Jag är sjuttiosju år, tror jag. Ja, däromkring måste det vara. Men jag förstår mig fortfarande inte ett skvatt på människor.”
”Oj”, sa Jonathan.
”Innan jag glömmer det", fortsatte den gamle, ”du är väl aldrig förälskad i din fröken?”
Jonathan blev knallröd i ansiktet. Han tittade ner i marken. ”Jo, det är jag nog”, viskade han generat.
”Ack!”, utropade den gamle. ”Ack och ve! Vilket elände! Lille vän, jag lider med dig i din hjärtesorg. Gör det ont?”
”Lite”, viskade Jonathan.
”Om jag bara visste på råd”, ojade sig den gamle. ”Går det inte att glömma bort henne?”
”Nej”, sa Jonathan.
”Ack och ve!”, utropade den gamle. ”Det är alltid tänkarna som drabbas hårdast. Har hon i alla fall lagt märke till dig?”
”Jadå”, sa Jonathan och nickade. ”Ibland säger hon ’God morgon, Jonathan’, eller ’Behöver du gå på toaletten, Jonathan?’. ’Har du ingen näsduk, Jonathan?'. Sådana saker.”
”Det är bra, det är bra”, sa den gamle. Han böjde sig ner mot Jonathan.
”Det är en bra början”, viskade han. ”Men det räcker inte. Den som blir förälskad i sin fröken kommer att ha evig hjärtesorg. Det bara är så. Men det finns ett sätt ...”
Den gamle tystnade. Han såg sig ängsligt omkring.
”Ett sätt?”, undrade Jonathan.
”Sch”, väste den gamle. ”Det finns bara en sak som fröknar inte kan motstå. Och det är känslosamma dikter.”
”Sådana vet jag inte om jag kan”, sa Jonathan.
”Jo då, jo då”, utropade den gamle mannen. ”Det kan du visst, det. Det ska vara rimmade verser, för det är stiligt. Och verserna ska vara tårdrypande. Det är din enda chans, min gosse.”
”Jag ska göra mitt bästa”, sa Jonathan.
Den gamle mannen nickade belåtet och gick upp i rök.

Jag måste erkänna en annan sak. Långt tillbaka i tiden var jag lärare. År 1972 steg det in en ny kollega på skolan och jag var förlorad på ögonblicket. Det var den mest förtjusande kvinna jag någonsin sett.

En vecka senare mötte jag en av hennes elever i korridoren. Han ställde sig framför mig, pekade finger och ropade: ”Magistern är kär i fröken!”
”Du har rätt, Jonathan”, sa jag. ”Men jag är visst inte den enda.”
Jonathan blev röd som en tomat i ansiktet.

För att imponera på fröken Svan började jag skriva barnböcker som hon kunde läsa för barnen. Jag är ingen poet som Polleke eller Jonathan så det blev prosa, men jag tror att hon tyckte att de gick an.

Den undersköna kvinnan och jag har nu hållit ihop i fyrtio år. Jag skriver för att jag är förälskad i henne, och genom henne, i livet.

Men om hon blev imponerad vet jag inte. Den 21 mars i år ställde jag frågan till henne: ”Älskling, jag har fått Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2012, tar du mig på allvar nu då?”. Hon sa: ”Det är klart att jag inte gör, din tok. Men jag älskar dig.”