Lena Kåreland

Professor emerita i svenska vid Uppsala universitet med inriktning mot didaktik och litteraturvetenskaplig ämnesteori. Hennes forskning är främst inriktad på barnlitteratur. Har skrivit ett 15-tal böcker med fokus på barn- och ungdomslitteratur, bland annat om Lennart Hellsings författarskap, och har publicerat artiklar och uppsatser i såväl svenska som utländska tidskrifter och antologier.

Foto: Susanne Kronholm

Född: 1940
Bor: Uppsala
Ledamot i juryn sedan: 2015

Har du något läsminne från när du själv var barn?
– Innan jag riktigt kunde läsa minns jag hur böckernas bilder fascinerade mig. Jag har starka minnen av illustrationerna (av Maurice Leloir) i Alexandre Dumas De tre musketörerna. Så minns jag hur fångad jag var av böckerna om Kulla Gulla, som jag läste flera gånger.

Vad har drivit dig till att vilja forska om barn- och ungdomslitteratur?
– Litteratur för barn och unga är så grundläggande för vår utveckling som läsare. Därför känns det extra angeläget att utforska den. Att se den i ett historiskt perspektiv säger också mycket om hur synen på barnet förändrats över tid. I min forskning har jag särskilt lockats av att studera sambandet och samspelet mellan litteratur för barn och för vuxna.

Vilken roll har litteratur för barn och unga i dagens samtid?
– Enligt statistiken är det allt färre barn och unga som ägnar sig åt läsning, vilket är bekymmersamt. Där har vi vuxna ett stort ansvar, inte minst lärare och föräldrar. Men många unga är också intresserade av att läsa, det får vi inte glömma. Motiven till läsning kan variera. Man söker igenkänning och identifikation, man söker spänning, äventyr och flykt bort från vardagen eller förståelse, kunskap och vidgade vyer.

Vad utmärker en bra barnbok för dig?
– Det finns ingen enkel formel för att beskriva vad som gör en bok bra. Den måst ha en intrig som lockar, ett följsamt språk och helst något mystiskt, gåtfullt som man inte riktigt begriper sig på utan tvingas fundera över när läsningen är avslutad.