Hoppa till huvudinnehållet (tryck Enter)
Bild på 17-åriga Elisa Tallec

Elisa Tallec

Med dikten "Maskrosbarn" vann 17-åriga Elisa Tallec från Stockholm första pris i skrivtävlingen Unga skriver för unga.

Snabba fakta

Namn Elisa Tallec
Född 2003
Land Stockholm, Sverige
Yrke Går i tvåan på Anna Whitlocks gymnasium
Belönad år 2021
Om Elisa "Brinner för skrivande och läsande och älskar att jobba med språk och ord. Spelar teater på fritiden och drömmer om att bli manusförfattare."

Juryns motivering

"Likt en sommarvind svävar Elisa Tallecs prosadikt genom staden och tiden. På ett språk som fångar in det mest undflyende och förankrar det i verkligheten berättar hon om den högsta lyckan och den djupaste sorgen. En text full av bilder som stannar länge i läsaren."

Maskrosbarn

av Elisa Tallec, 17 år

Jag har med mig maskrosor till dig.
Kanske inte det mest romantiska, jag vet.
Men blomaffären hade stängt och
det var det enda som växte vid spåret.
Och jag tänkte på vad du sa den där gången, minns du?
Att vi var som dem.
Gula? frågade jag förvirrat och du skrattade
sådär som bara du kunde göra
och du förklarade att vi
vi var maskrosbarn du och jag
som växt på stadens asfaltgator
mellan kullersten och
höghus. 
Och du sa att vi skulle klara oss längre än någon annan
att vi skulle stå kvar hand i hand
även när det inte längre fanns
några gator kvar att stå på.
Minns du, minns du att du sa det?
Så varför blev det inte så?

Jag tänkte på sommaren på vägen hit.
Den där sista i staden.
Vi hade längtat så förfärligt
ända sedan mars
och bytt till jeansjackor trots frosten.
Och skolavslutningen kom tillslut.
Den blomstertid nu kommer, kram och hejdå och
tomma löften om att snart ses igen.
Sen var vi ensamma kvar.

Våra gator bar oss
till bänken på kyrkogården
där vi delade på en glass.
För att ringa in sommaren, sa du
när vi skålade med skedarna.
Promenerandes läste vi på gravarna
och skapade minnen av de som varit.
Och du ville alltid stanna vid pilträdet
kommer du ihåg det?
Bara för att vara säker på att jag
också hann uppskatta det tillräckligt.

 


Jag har saknat vår stad
det var så länge sedan nu.
Förlåt att jag inte kommit tillbaka tidigare
men, det har varit svårt, det fattar du väl?
Men jag är här nu
och jag har saknat dig med.

Minns du våra kvällar?
I den kvava sommarluften
där musiken spelades
för alla som ville lyssna.
håkan hellström, veronica maggio
de sjöng om våra gator
jag tror det var så du sa.
Du låg i mitt knä och nynnade
att det aldrig kommer vara över för dig
såg mig i ögonen när du sjöng
att du skulle älska mig
när jorden gått under.
Ironiskt, eller hur?
Att jag var den som aldrig vågade sjunga det
och se på oss nu.

Jag frågar fortfarande mig själv
varför?
Varför var du en av de
som blev kvar
efter att sirenerna ljöd?
Ett ensamt maskrosbarn
i en stad där gatorna
inte längre går att stå på.
Där gatorna
inte längre är våra.

Jag måste gå nu.
De säger att man inte bör stanna här för länge.
Men det är fortfarande fint här
det lovar jag dig
pilträdet står kvar, visste du det?
Såklart du gör det
du behöver ju bara höja blicken.
Jag hoppas vi kan ses snart igen
kanske någon annan stans
jag tror du skulle gilla det.