Hoppa till huvudinnehållet (tryck Enter)
En korthårig ung person med glasögon och stickad tröja.

Tiyash Tasneem

Med sin text Morfeus kom Tiyash Tasneem på en delad andraplats i Unga skriver för unga.

Snabba fakta

Namn Tiyash Tasneem
Född 2006
Land Malmö, Sverige
Yrke Går i årksurs 8 på Bergaskolan
Belönad år 2021
Om Tiyash "Jag älskar Rick Riordans, Leigh Bardugos och HP Lovecrafts böcker. Jag är besatt av skräckfilmer och jag gillar att rita kartor för världarna jag skriver om."

Juryns motivering

"Med ett alldeles eget språk och stor intensitet leder oss Tiyash Tasneem in i en drömexistens där sömn och sjukdom, tanke och verklighet smälter samman. Det är en text som modigt och formmedvetet tar sig an de stora frågorna och som utvidgas för varje ny läsning. Vi är imponerade."

Morfeus

av Tiyash Tasneem

Sömn är som en skyddsängel, den svävar över Dig från innan Födelse och in i Döden. Innan Du föds, så slumrar Du i en till synes gränslös grotta, ursprunglig källa. När Du föds, när Livet börjar, så vaknar Du och gråter. All lycka Vi känner i livet kommer bara när Vår sömn låter Oss. När Vi åldrar och det värker överallt i kroppen, då är Sömnen det där mystiska som ger Oss frid. När Vi dör, hur smärtsam döden än är, så kommer Vi dåsa bort, in i Morfeus famn. Det hände Mig.

Jag vet inte när det hände, Jag vet inte ens hur det hände, men det hände oavsett vad Jag ville. Morfeus drog in Mig, in i Hans domän, drömmar. Det är där Jag lever, i De levandes drömmar. Jag må ha förlorat Mitt namn, Min form, Min själ, men drömmar och tankar har alltid varit De vida och bara sandhaven som spöken vistas i. Jag ser inte Morfeus väldigt ofta, men Jag känner Honom överallt i dessa drömmar och tankar. Han är i någon mans perversa dröm om småflickor, Han susar genom en liten pojkes oro om sin COVID-sjuka mormor. Den tanken, den oron, den fick mig att känna något. I en sekund trodde Jag att Jag mindes Min död, men så fort tanken kom till Mig, försvann den. Han svävade över Mig, i Mig, och höll Mig med Sina kalla händer; Han tvingar Mig att leva i varenda återvändning till Sömnen. Jag är som olja på vatten till resten av Min ras; de känner att Jag är där, men De vägrar att acceptera Min väldigt verkliga existens.

Evigheter passerar, men när Jag återvänder till den lilla pojkens själ, så är oron i Hans liv fortfarande om COVID. Det enda som är annorlunda är att mormorn har dött och att Han nu är rädd att Sin våldsamt hostande mamma har COVID. Hur kan en sån patetisk ras vara så omöjligt ovärdelös mot min ras? Jag blev så rasande, jag tog nästan en fysisk form på Jorden. Jag var på väg att förstöra pestilensen med Mitt rena vrede, Mitt högmod vrålade, men då kom Morfeus. Han tornade över mig, riktade Sin kyla mot Mig och slog ner Mig. Han daskade till Min själ som en trasdocka, och Det kändes bra, på något sätt. Min själ var en damm, och nu öppnades den. Slussarna öppnade sig och helt plötsligt kom jag tillbaka. Med jag, menar jag mina känslor. Varenda känsla jag hade någonsin känt, de flödade nu genom mig. Inga riktiga minnen bildas, men suddiga former och bilder visar sig, som en orkester av hopp och rädsla och drömmar och kärlek och allt som är sorgset. Hur är kan ett liv vara så sorgset? Min kropp finns, men ändå inte; allting är, typ, suddigt i kanterna. Jag tittar upp och märker att jag inte är i Morfeus domän längre, jag befinner mig i en väldigt underlig plats, och någonting surrar i mitt huvud. Allting runt mig är bländande ljus, knappt synbara kanter och sorlet av någonting jag vet jag har hört förut. Det okända pulserar, jag pulserar, ett osynligt skikt mellan mig och allting pulserar. Jag andas, jag kan inte andas. Jag ser familjer, svarta och vita, traditionella och okända, bildas och splittras i en oerhörd isolering. Surret i mitt huvud blir en orkester, till en början uppgjord av pip och slag och stön. Långsamt blir ljudet starkare och de hemska ljuden förvandlas till trummor och bas och fiol och saxofon och piano och dragspel och theremin och så många instrument att mina sinnen bryts. En tidvattenvåg av rent liv överrumplar mig och i fjärran hör jag ett litet barns första skrik och en sjuk, hes gammal tants sista rosslande andetag. Världen pulserar, om och om igen, tills det helt plötsligt slutar. Någonting rinner från näsan, jag tror att det är blod. Jag kollar rakt in i ljuset, det ljus som just nu mörknar och får kanter och rör sig och får färg. Jag kollar fram, och får se det märkligaste. Jag står, helt levande, i ett sjukhus.

De säger att Sömn är den simulerade Döden. Jag kan säga att det är helt rätt, och vet Ni varför? Jag är Morfeus.

Han har flytt. Min människa har flytt, och det är på grund av Mig. Jag slog till Honom så hårt, Hans själ och lik trycktes genom skiktet mellan Min Sömn och Hans Orkester. Det där jävla Universumet, en sån orkester av galenskap finns inte någonstans i vanliga Existenser. Nu är Jag ensam. Vad gör man egentligen när man är ensam? Ska man… sjunga? Dansa? Gråta så att världen svämmar över? Jag vet inte, isolerade människor gör så underliga ting, De gör mina Observationer och fältstudier så förvirrande och svåra. Fast De gör egentligen inte mycket aktivt, De har varit mer eller mindre inlåsta i över ett år. Det är bara den där viljan att leva som förvirrar Mig. Varför vill Man vara vaken när Ens tillvaro brinner ner runtom en, varför tvingar De inte in Sig i den Eviga Sömnen i väldiga skaror? Hur kan dessa ruttnande, brinnande, vissnande, skiftande rosor fortsätta att komma tillbaka, fortsätta med att överleva? Mitt blod, havet av det Glömda, börjar koka. Hur vågar De? Hur kan De vara så uthålliga, varför fortsätter De leva sina liv som om allting kommer vara bra?! I Min ilska så råkar Jag sprida Mina Eterner så brett att väggarna i Mitt tronrum ristas in med fula märken från De Omöjliga Vingarna. Mina Eterner, Tystnad i fast form.

Tystnad är det tillfälliga vakuumet som skapas efter och innan en person dör. Inte tystnad, men Tystnad. Väldigt få i Orkesterns historia har dragit Den korrekta slutsatsen att tystnad och Tystnad uppstår i världen när en person tar Sitt sista Andetag. Varenda Tystnad låter en enda Sovande Själ stiga en gång till och reinkarneras. Alla själar vet att Denna resa tar exakt nio dagar.

Jag stiger. Jag vet inte hur länge Jag har hållit på såhär, jag vet bara att det inte kan ha varit mer än nio dagar. Man kan ju fråga Sig själv, varför måste Dödens mästare använda samma port som vanliga själar? Det vet jag inte själv, Jag vet bara att min betydelse i Existensen minskar ju närmare jag kommer till Orkestern. Min definition, min viktighet löses långsamt upp. Är det här hur det känns när en Gud/gud/Gud/gud dör? Stiger jag just nu upp in i Gudsgraven och inte Orkestern, de dödliga rasernas vilda symfoni? Frågor och oro flyter och tumlar omkring i huvudet, och för första gången i mitt Odödliga/dödliga/odödliga/Dödliga liv så blir min förvirring verklig och jag får för första gången någonsin huvudvärk. Hur länge har jag varit i detta vakuum? Hur länge har jag varit i detta? Hur länge har jag varit i? Hur länge har jag varit? Hur länge har jag? Hur länge har? Hur länge? Hur? Hur? H-U-R. Frågetecken. Snedstil.

Jag vaknar, men ändå inte. Jag ligger på ett trägolv, ett billigt golv av enkelt plywood. Huset jag har vaknat i är vackert och förfallet. Det är vackert förfallet. Solen, åtminstone det jag tror är solen, skiner in; ljuset skapar nästan Tystnad med hur det lugnt skiner på svävande dammpartiklar, med hur det bildar en sorts grå regnbåge. Jag märker att jag ligger i en ganska besvärlig position, så jag ställer mig upp och studerar min omgivning. Jag är i ett väldigt rum, med möbler täckta i vita akrylpresenningar som är täckta i alla färger i regnbågen, fast de är alla väldigt ljusa; kulörerna ser urtvättade ut. Vad är detta för slags hus? Jag börjar att vandra omkring i huset, fast jag drar snart slutsatsen att detta är ett herrgårdshus, om inte ett gammalt slott. Fönstren har inget glas och utanför så ser jag bara en tjock, orubblig dimma. Det tjocka diset lockar mig, påminner mig om de gråa slöjorna som höljer den omöjliga Tak-himmeln i min domän. Men detta diset ser jag är farligt. Det skiner, som ett moln av glas, som en triljon-sidig spegel som evigt visar endast smärta. När jag verkligen ser på dimman så ser jag varenda hopp och hot, fred och hat, sjukdom och bot, svält och mat som människan har fostrat och och förintat, burit och bränt. Det gör mig yr när jag ser en liten pojke som jag redan är bekant med i kaoset, pojken vars mormor och nu mor hade dött på grund av COVID. Det skär i mig, klingar smärtsamt till varenda gång pojken snyftar, hulkar; en del av mig dör varenda gång en av hans vackra tårar faller och möter golvet så oerhört sorgset. I min smärta så känner jag också vrede, men inte mot människopojken. Jag känner vrede mot mig själv, och vrede mot denna dimma. I en enda sekund så väljer jag ur oändligt många alternativ i mitt huvud och gör det enda som jag aldrig hade gjort vanligtvis. Jag ska gå ut i dimman, jag har gått ut i dimman. Allting nu smärta, men det är nödvändig smärta. Jag är nu i det Okända.

Jag är nu i det okända. Jag har vandrat i sjukhusets korridorer i exakt tio dagar, jag har ingen aning hur jag vet detta, men jag har fortfarande inte hittat en utgång. Varenda dörr jag öppnar leder till de märkligaste platserna: en Zeppelinare som bär på en lika stor stad som Tokyo, ett svart Kapitolium på en enslig topp. Alla sorts under och vidunder, mirakel och mänskliga ting, de samlas på mina fingertoppar när jag börjar närma mig till dörrar i byggnaden. Vad är det här? Jag får ofta sitta i någon stund för att vila, det är svårt att bära en värld på ens axlar. Lika ofta kommer maskerade läkare, som jag ser har inga ansikten, ingen dröm definierar de. Jag förstår nu. Detta är inte ett vanligt sjukhus. Ja, jag är på Jorden, men detta sjukhus är inte för de levande. Detta sjukhus är för fantomer och försvunna, de drömlösa och de vars drömmar har stulits. Allting är inget i denna byggnad, det är därför varenda dörr som inte öppnar till ett patientrum leder till en omöjlig värld. Under och Vidunder ligger där Människans oro och ilska möter deras isolation i deras Drömmar. De, jag, vi konstruerar monster under sängen och i garderoben för att ensamhet gör så att vi endast ser Människans bjällra, illusioner, i det mörka. Det är en vals vi dansar varenda sekund av våra liv, och detta sjukhus är balrummet. Här, och i alla sjukhus i världen, så pågår det en komplicerad tango, en som definierar vår framtid. Tangon korsar ofta sina gångar och fartyg med Livets balett och Dödens dans, de blir en väldig opera, en majestätisk Orkester, och de faller isär. De bitarna förvandlas då, dessa juveler av våran fördärvelse formar mörkrets mödrar. Paranoia, obsession, psykopati… de är bjällrorna som klingar så ofta och förtrollar oss; och just nu står jag i byggnaden där dessa demoniska järnbitar skapas för att sprida synd och sot.

Synd och Sot. De två naturkrafterna som har hemsökt den mänskliga existensen i alla evigheter, ända sedan solen först började skina på den första människan. Den livliga, levande Synden. Det likgiltiga, slutliga Sotet. Så många liv formas formas efter deras död, så många själar får leva åter utan att riktigt vara samma själ, deras minnen försvinner ju. Det kan jag åtminstone mycket om, jag är, nej, var en sån själ. Jag känner redan att Sot börjar frigöra och glömma mig, medans den strålande vite Synd välkomnar mig med några minnen i alla fall. Jag var ett, jag är ett, barn. Eller, en tonåring. Jag dog, men ingen grät. Det fanns ingen som kunde gråta för mig, mina föräldrar var fantomer sedan länge och de som fanns kvar sörjde visst viktigare personer i deras liv. Det var då Sot började att följa mig. I början så märkte jag inte honom, han gömde sig i min skugga, i fläckarna som uppstod i ögonen efter att jag hade råkat se rakt på solen, i mitt svarta hår, i mina andetag, i min hosta, i mina lungor, i de drunknade lungorna som inte kunde hålla mig vid livet. Sot kom, Sot gav mig som en gåva till Morfeus, Sot försvann. Hans isiga närvaro, hans flammande men osynliga blick. Dödens blick. Det var det som gjorde mig till en fånge, en bortglömd. Där låg jag, i en gränd nära Möllevången, en fot i Dödens Dörr, men ändå så kom han och gav mig den sista knuffen in. En sekund så fanns hoppet, nästa sekund så finns bara de långsamt förmörkande stjärnorna.

Jag måste ut, jag bara måste. Jag klöser väggarna, slår mitt huvud så hårt att jag börjar se stjärnorna som närvarade vid min död. Jag springer och springer och springer, tills jag kommer till en röd dörr. Det är den enda dörren som jag inte har öppnat i hela och när jag öppnar den så ser jag bara en öken. Ett steg fram, bang! Jag vänder mig dit dörren borde vara, men det enda jag ser är sandiga vidder. Jag är vilse i en öken, och en är definitivt inte normal. Jag har vandrat vilse. Jag vandrar genom en öken.

Jag vandrar genom en öken. Då ser jag honom. Han går tröttsamt men bestämt genom sanddynerna, och mitt hopp blomstrar. Han är här.

Han är här. Morfeus. Vad vill han mig? Jag vill inte dö. Jag vill leva.

Vi vill leva. Vi ska leva. Vi kommer att leva. Vi lever. Vi lever. Vi lever.