I Astrid Lindgrens anda

Genom åren visar pristagarna upp en stor variation både i stil, kynne och ämnesval. Men det finns något gemensamt som förenar dem med Astrid Lindgrens egna värderingar och med hennes livsgärning. En övertygelse att enbart det bästa är gott nog för barn och unga och att barnkultur är viktig och värd att ta på djupaste allvar. Och att förmedla känslan av att det – trots allt – finns en framtid om vi tillsammans strävar mot en mänskligare och värdigare tillvaro för alla, unga och gamla, oberoende av etnisk, religiös, social eller geografisk tillhörighet. En övertygelse om att det är mer som förenar än skiljer människor åt och att all förändring måste börja med barnen.

När Astrid Lindgren mottog den prestigefyllda H.C. Andersen-medaljen 1958 höll hon ett ofta citerat tacktal som slutade enligt följande:

Ett barn ensamt med sin bok skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder, som överträffar allt annat. Sådana bilder är nödvändiga för människan. Den dagen barnens fantasi inte längre orkar skapa dem, den dagen blir mänskligheten fattig. Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi, och hur morgondagens värld ska se ut beror till stor del på det mått av inbillningskraft som finns hos de där som just nu håller på att lära sig läsa. Därför behöver barnen böcker.

Astrid Lindgren levde som hon lärde. I sitt liv och sina böcker lånade hon de svaga och utsatta sin röst, protesterade mot orättvisor och översitteri och visade ett osedvanligt civilkurage. Hon behandlade alla lika och visade samma respekt för det läsandet barnet som för statsöverhuvudet. När hon fann att något gått fel tvekade hon inte att säga ifrån och hon förmanade politikerna: - Sköt er. Sköt er så att ni i framtiden inte behöver undra varför ni skötte er som ni gjorde.

Vid nära sjuttio års ålder, gav hon sig in i den offentliga samhällsdebatten. Hon gick till storms mot politikers självtillräcklighet och maktfullkomlighet, hon kämpade för att avskaffa alla former av våld och kränkningar i barnuppfostran och hon gav röst åt dem, som ingen egen röst har och skapade debatt om människors sätt att behandla sina husdjur; kor, grisar, höns och alla andra djur som föder oss. På alla dessa områden påverkade hon svensk lagstiftning. Astrid Lindgren värnade om respekten för allt liv och tog avstånd från alla former av maktmissbruk. Hon fortsatte envetet att tro på det goda i människan.

Astrid Lindgren värnade om respekten för allt liv och tog avstånd från alla former av maktmissbruk.

1978 belönades hon med den tyska bokhandelns fredspris och tog tillfället i akt att hålla ett brandtal, som fick rubriken Aldrig våld. Talet handlade om att allt fredsarbete tar sin början i hemmet. Barn ska uppfostras med kärlek och respekt, inte med våld och tvång. Ett barn som bemöts kärleksfullt av sina föräldrar, lär sig att bemöta omvärlden på samma sätt. Historien har alltför ofta visat upp skräckbilder av vad motsatsen kan innebära: ”Även blivande statsmän och politiker formas till sina karaktärer, innan de ens har fyllt fem år, det är hemskt men det är sant.” Därför måste barnens rättigheter sättas i främsta rummet. Som första land i världen antog Sverige 1979 en lag som förbjuder alla former av psykiskt och fysiskt våld i barnuppfostran. Astrid Lindgren spelade en viktig roll i att skapa opinion för denna lag. Trots motstånd från många starka grupper har andra länder följt efter. Tio år senare, 1989, antog FNs generalförsamling konventionen om barnets rättigheter, som bland annat slår fast barns yttrande-, informations- och religionsfrihet, samt rätt till fri utbildning, lek, vila och fritid.

Astrid Lindgren Memorial Award är ett sätt att bidra till en fredligare och mänskligare värld. Genom den internationella inriktning priset har, och den betydande prissumman, vill man från svensk sida visa den betydelse man fäster vid kulturell stimulans när det gäller barns utveckling. Astrid Lindgren var själv ett levande bevis på vad det kan innebära, och hennes verk kommer att fortsätt bygga broar mellan människor över generationer och kulturer länge än.

Text: Lena Törnqvist