Elmi Stenkvist Manen

Konsten att behärska kraften

av Elmi Stenkvist Manen, 11 år

Snön öste ner och jag var helt dyngsur, men jag fortsatte ändå springa. Mitt blåa kortklippta hår låg klistrat mot mitt huvud. Jag var redan sen till min nya skola. Nu var jag snart framme. Jag sprang under ett träd på skolgården.

”Aj!”

Jag blev träffad av något i nacken, nämligen en grus-och snöboll. Jag vände mig om. Där stod ett par killar i någon klass över mig och flinade. Jag kastade en snöboll (utan grus) mot dem men missade. Egentligen hade jag inte tid med det här, jag fortsatte springa mot skolan men efter en liten stund så blev jag träffad av en till snö-och grusboll i ryggen, fast en mycket hårdare. Ilskan bubblade upp inom mig och med blixtrande ögon vände jag mig om. Nu stod de under trädet där jag hade stått. Då hände det något mycket, mycket konstigt. All snö på grenarna, all blöt och slaskig snö föll ner på dem fast det inte blåste. De såg ganska roliga ut, den kortaste av dem hade en märkesmössa, en grön, fast nu var den snarare vit med lite gröna fläckar. Hans svarta jacka såg ut att inte tåla så värst mycket vatten och överdragisar var så klart för ocoolt för dem. Den andra killen hade en nu dyngsur jeansjacka, några mjukisbyxor och ett mycket krulligt brunt hår.

”Du kommer få skit för det här! Så jäkla mycket skit!” sa den korta killen.

Jag rös. I min förra skola så hade skit betytt stryk. Äsch, säkert inte i den här!

Jag sprang in i skolan. När jag kom in i klassrummet såg jag läraren, en slank, ung kvinna med rött hår uppsatt i en liten bulle. Hennes spetsiga näsa fick henne att se sträng ut, men när hennes ansikte sprack upp i ett leende så såg hon mycket trevlig ut.

”Hej, vem är du?” frågade hon.

”Den nya eleven som tydligen skulle börja här.”

Hennes ansikte såg något strängare ut.

”Det får inte bli en vana att komma för sent”, sa hon. ”Jag heter förresten Clea och är din lärare. Du kan gå och sätta dig bredvid Maja där.”

Hon pekade på en ledig plats bredvid en lång, smal tjej som log mot mig. Maja, som hon tydligen hette, hade långt ljusbrunt hår, röd tröja och gråa mjukisbrallor. Hon skickade en lapp till mig. Vad heter du, stod det med snirklig skrivstil. Isabel men du kan kalla mig Isa, skrev jag. Och fin tröja!, tillade jag, och det tyckte jag verkligen. Den hade mycket vacker röd färg, inte hård eller skrikig utan lugn och glad, den påminde lite om eldens rödaste lågor. Maja log. Tack! mimade hon.

Clea delade ut papper. Man skulle stryka över några felstavade ord typ kat och kasaskåp. På pappret så fanns det en bild på en liten tomte som åt ur en skål gröt. Jag klottrade några arga ögon med en röd penna. Det fnissade jag och Maja åt.

”Tyst i klassen!” sa Clea och vi tystnade.

Jag hostade till lite.

”Corona!” ropade någon i klassen, och flyttade sin stol en bit bort. Jag gav han som hade ropat en mörk blick.

”Bry dig inte om Kalle, han till bara ha bråk”, viskade Maja och jag nickade.

Nu hade alla skrivit klart på pappret och Clea samlade in dem.

”Nu kan ni läsa bänkbok en stund. Isabel, du får följa med upp till biblioteket så att du också får en bok.”

Jag följde efter Clea. Vi gick upp för en trappa och en till och en till! Efter 5 trappor var vi högst upp i skolan och Clea öppnade en liten dörr. Där inne luktade det inte nya böcker som jag hade trott att det skulle, utan snarare skog. Det var nästan så jag kunde höra bäcken som porlade och jag såg en skogsdunge framför mig.

”UT MED ER! Man får bara vara 5 personer här inne nu i Coronatider!”

Jag väcktes snabbt ur mina dagdrömmar. Det var en tant som hade ropat, hon såg ut att vara minst 65 år gammal och hade rynkor i hela ansiktet. Hon hade en röd klänning och några gröna genomträngande ögon. Hon tog upp en sopkvast och började slå efter oss med den. Vi backade ut och stängde dörren efter oss.

”Det där var Ann-Britt, bibliotekarien, hon är lite knasig men ingen kan bevara böcker som hon, där inne finns det böcker som är över 100 år!” sa Clea.

”OJ!” sa jag imponerat. ”Hur gammal är den där Ann-Britt egentligen, lika gammal som böckerna?”

Jag log, jag tänkte på bibliotekarien i min förra skola. Han hade alltid samma jeansjacka och pillade alltid på datorn, egentligen spelade han, det visste alla. En gång hade jag och några tjejer i min förra skola kört sanning eller konka. Jag hade fått en konka att kolla upp vilket spel han spelade, det var inte så svårt (jag kunde smyga ganska bra). Det visade sig att han spelade Candy Crush och var på bana 2037.

”Hon är 78 och har jobbat här sen skolan startade för 50 år sedan. Hon tycker att jobbet är superkul och vägrar att gå i pension.” Clea log. Nu kom det ut två elever ut biblioteket, en tjej och en kille, snart kom det ut två killar till, de nickade till hälsning och gick sedan ner för trappan.

”Du kan komma in nu Isabel”, hördes en viskande röst från biblioteket.

Jag och Clea kollade förvånat på varandra, hur kunde Ann-Britt veta vad jag hette?
Solen lyste genom de stora fönstren, lyste upp de två bokhyllorna på sidorna av rummet, en med gamla böcker och en med nya. Den lyste upp de två sofforna i mitten av rummet och i ett annat rum skymtade jag bänkar och stolar där man kunde göra läxor. Jag kände att jag skulle vara här väldigt mycket.

”Jag går ner till klassen nu om det är okej för dig”, Clea log och jag nickade till svar.
När dörren stängdes efter henne sprack Ann-Britts ansikte upp i ett mycket rynkigt leende.

” Ja-men-god-dag-god-dagens!”
Hon pratade ganska lustigt, hon satte ihop orden till ett enda långt ord.

”Ja-men-tack-det-samma!” sa jag och gick upp på rösten på samma sätt som Ann-Britt.
Hon log ännu mera.

”Jag-antar-att-du-kom-hit-för-att-låna-en-bok?”

”Japp-det-gjorde-jag.”
Jag tyckte verkligen om den här toktanten.

”Se dig om i biblioteket, välj boken som talar till dig, ta boken som säger att du ska ta den.”
Nu pratade Ann-Britt inte så roligt utan mycket allvarligt.

”Visst”, jag log för att bli av med den stela stämningen.

”Så-bra-då-det-är-då-man-får-de-böcker-som-är-bra-för-en.”

Jag gjorde som Ann-Britt sa. Jag kastade en snabb blick mot hyllan med nya böcker, men jag var mer intresserad av de gamla böckerna. Det fanns en bok på nedersta hyllan. Den hade brun rygg och gulnade sidor. På ryggen stod det: KONSTEN ATT BEHÄRSKA KRAFTEN.
Plötsligt befann jag mig i skogsdungen jag hade dagdrömt om. Jag höll boken med de gulnade sidorna under armen.

”Har-du-hittat-någon-bok-ännu?”
Ann-Britt avbröt mina dagdrömmar igen.

”Jag-tror-faktiskt-det.”
Jag höll upp Konsten att behärska kraften.

”Hmmm, det där är min äldsta bok, jag brukar inte låna ut den men det är nåt med dig, du kan få den om du är försiktig.”

Hon pratade inte med ett ord men jag blev ändå superglad.

”ÅÅÅÅ, tack!”

”Jag-följer-med-dig-ner-till-klassrummet”, Ann-Britt log.
Lättat nickade jag, jag var inte säker på att jag hittade till klassrummet. Vi gick ner för de fem trapporna. Innan jag gick in i klassrummet sa Ann-Britt något konstigt.

”Akta dig för Clea, hon kommer att ge dig stora problem i framtiden.”
Jag kollade upp på Ann-Britt. Nej, hon såg inte ut att skoja.

”Hejdå!” sa jag, utan att lova något, jag tyckte om min nya lärare, hon var så mycket bättre än min förra lärare. Ingrid, som hon hette, åt kringlor hela tiden och brydde sig inte om vi lärde oss något.

När jag kom in i klassrummet så läste hela klassen i sina bänkböcker. Jag satte mig bredvid Maja, hon hade en bok som liknande min. När hon såg min bok lyste hela hennes ansikte upp.

”Är det sant?! Så kan du också….”
Sen verkade det som att hon kom på sig med något för hon tystnade genast och satte handen för munnen. Jag kollade konstigt på henne och satte mig.

”Hittade du någon bra bok?” Clea log och jag nickade till svar.

”Bra! Då kan ni lägga ner era bänkböcker och sedan gå ut.”

Jag öppnade min gammeldags bänk (en sån med lock) och lade ner boken.
Utanför klassrummet fanns en korridor, där hängde våra krokar. Jag drog på mig jackan, och frågade mig om jag skulle ta på mig överdragisar. Jag kollade mot Maja. Hon gjorde det. Bäst att göra som hon. När vi gick ner för trappan hamnade jag ”av en händelse” bredvid Maja och vi började ”av en händelse” prata.

”Vad tycker du om den här skolan hittills då?” Frågade Maja.

”Ja, bättre om min förra skola i alla fall.” Jag berättade om min förra bibliotekarie och Maja log.

”Ja, Ann-Britt är ju lite knäpp, men hon spelar inte Candy Crush i alla fall.”
Nu hade vi kommit ut.

”Vänta, jag ska visa dig skolan.” Maja pekade med handen mot byggnaden vi just varit inne i.

”Där har vi alla klassrum plus biblioteket, och där har vi alla ämnessalar.”

Hon pekade mot en mindre byggnad. Vi styrde våra steg dit. Därinne fanns det en lång korridor med massa dörrar, på alla stod det en liten skylt. På en av skyltarna stod det med stora bokstäver MUSIK, på en annan TRÄSLÖJD och så vidare.

”Ganska lätt att hitta, va?”

”Japp!” svarade jag.

Vi började gå ut.

”Hur kommer det sig att du började här så plötsligt, mitt i terminen?”
Jag började berätta.

”Min mamma som bor själv med mig är på en jobbresa men hon fastnade i England på grund av coronan och kan inte komma tillbaka. Nu bor jag hos min mormor men varken jag eller mormor kan nå mamma längre. Troligen har hon tappat sin mobil, eller nåt i den stilen.”

”Oj, borde inte det vara fruktansvärt hemskt?!” Maja såg förskräckt ut. Jag ryckte på axlarna, allvarligt talat hade jag aldrig känt mig så bra till mods som här med Maja.
Vi hade börjat gå i skogen som fanns nära skolgården, där man kunde leka och klättra. Vi hörde kockan och började gå in. Då såg jag något som glimmade i snön.

”Gå i förväg du, jag kommer snart,” sa jag till Maja och hon kollade förvånat på mig men gick in.

Jag gick fram till stället där det glittrat. Där låg det ett halsband, det hade en silvrig kedja och en blå pärla som såg ut som en vattendroppe med isig snö på kanterna. Pärlan var ungefär lika stor som ett björkblad, och var mycket vacker. Jag såg mig om. Vem hade kunnat tappa halsbandet? Jag såg konturerna av någon, en man med kort brunt hår. Jag kollade ner på halsbandet, och när jag kollade upp igen så var mannen borta. Jag satte på mig halsbandet. I samma ögonblick genomfors jag av en värme, fastän halsbandet var så kallt, det är svårt att förklara. Jag var fortfarande kall utanpå men varm inuti. Jag beslöt att behålla halsbandet på, tills jag hittat ägaren. Jag kollade upp mot himlen. Det hade slutat snöa. Hur sen var jag? Jag sprang in. Clea kollade argt på mig när jag kom in i klassrummet.

”Du är sen igen, det är inte okej!”

”Förlåt, det ska inte hända igen.”

Jag kollade på klockan som hängde på väggen. Jag var tio minuter sen. hade det tagit så lång tid? Jag satte mig på min plats. Vi hade matte, jag fick en mattebok och började jobba. Då hände något konstigt. Jag kollade ut genom fönstret, vilket inte är så konstigt. Det konstiga var att så fort jag såg snön så började halsbandet sväva och fönstret blev helt isigt. Snabbt tittade jag ner i matteboken och halsbandet slutade sväva. Jag tyckte att matte var oerhört tråkigt men jag var ändå snart klar, då fick man jobba med eget arbete. Jag bad om ett papper och började skissa upp en karta av skolan och den delen av skogen som jag hittills sett. Kartor var något som jag hade fascinerats över ända sedan jag var liten. På mina kalas hade vi haft skattjakt med en karta och ett av mina favoritämnen var geografi. Jag gick även på orientering, vilket var väldigt roligt.

Till lunch blev det vegetarisk korv och potatismos, det var ganska gott. Jag och Maja satt mittemot varandra. Det var trevlig stämning vid vårt bord. Efter lunchen så var skoldagen slut för min del, det var ju min första skoldag i den här skolan, så jag fick min mobil. Jag och Maja bytte telefonnummer och sedan började jag traska hemåt, eller inte hemåt, då hade jag behövt åka bil i tre timmar. Jag skulle ju hem till mormor. Jag kunde välja på att ta en snabb väg på 7 minuter bredvid en bilväg, eller en trögare väg på 10 minuter på en skogsväg. Idag valde jag skogsvägen. Jag hade kollat på kartan, i Google Maps, så många gånger så jag skulle nog kunna klura ut en liten genväg. Jag gick av asfaltsvägen in på en lite skogsstig och svängde av den också. Nu gick jag mitt i skogen helt ensam. Jag hade som tur var både höga och vattentäta skor för det var nästan 20 centimeters snö. Nu hade jag kommit fram till mormors lilla hus, hon hade en liten stuga med två sovrum, två badrum, vardagsrum och kök. Om man gick åt ett håll kom man till en bilväg och en ödslig busshållplats och annars bara skog åt alla håll.

Jag gick in och sprang upp för trappan till mitt rum. Jag satte mig på sängen och började läsa Harry Potter. Jag kände mig lite hungrig, jag hade inte ätit så mycket korv, så jag gick ner för trappan. Jag kände på lukten att mormor bakade kardemummabullar och jag log.

”Får jag smaka?” frågade jag.

”Visst, de är snart klara. Hur har skoldagen varit?”

Jag kände efter.

”Suverän!” svarade jag till sist för det hade den varit.

Jag år en liten knäckemacka och spelade lite Amongus. Jag kollade på termometern som mormor hade vid fönstret, minus 5. Det skulle bli kallare hade jag läst i väderleksrapporten och fort gick det, i morse hade det varit 0 grader.

”Hur är det, du behöver väl inte packa så mycket till orienteringen?” Mormor påminde mig, jag hade nästan glömt att jag hade orientering idag.

”Näpp, bara träningsjackan som jag fick i julklapp av dig.”

Jag hade fått en orange och grön träningsjacka i julklapp av mormor som jag inte hade hunnit använda ännu. Det var ju bara februari och orienteringen hade varit avstängd ett tag på grund av coronan. Jag sprang upp för trappan, hämtade jackan, och sprang ner igen.

”Har du tvättat händerna?” sa mormor. Jag skakade på huvudet. ”Gå och gör det så får du en bulle sedan”, sa hon. Jag gick till handfatet och tvättade händerna. Jag var noga med att gnugga tvålen i 30 sekunder. Jag ville inte att mormor skulle få corona. Jag fick min bulle och mormor kollade på klockan.

”Oj! Du får visst äta den i bilen, det börjar bli bråttom!”

Jag tog på mig min sportjacka och gick ut. Jag frös lite, jackan var ganska tunn, det var ju meningen att man skulle springa i den. Jag satte mig i bilen och gnagde på min bulle, brände mig och beslöt att äta den efter träningen.

Mormor kom och satte sig i bilen, hon tryckte ner gaspedalen och började rulla, och efter ca en och en halv timme var vi framme. Orientering låg ungefär mellan mormors hus och mammas lägenhet.

”Hej!” Jag är Isas mormor Lovisa.

”Hej!” Våran tränare Siv log. ”Då kör vi igång! Idag får du springa med Jasmin.”

Jag ställde mig bredvid Jasmin. Hon var en lång tjej med tandställning och kort färgat hår. Vi fick varsin karta och en liten papperslapp. Jag kollade på min karta, det fanns 7 prickar, 7 stämplar som vi behövde hitta och stämpla på lappen.

”Ska vi dra?” frågade jag. Vi joggade ut i skogen. Vi valde ordningen på stämplarna. Jag och
Karin sprang på en liten stig men snart borde det komma en bergsvägg åt höger. Ja, där var den.

”Här ska vi svänga av stigen”, sa jag.

”Nej, där framme!”

”Jo, här!” Jag visade på kartan och Jasmin gav med sig. Vi svängde av stigen och joggade 300 meter till stämpeln. Jasmin stämplade på den lilla papperslappen. Hon var helt röd i ansiktet och andades ryckigt.

”Jag…behöver...en…liten…paus.”

Vi väntade en liten stund.

”Kan vi gå nu?”

Själv var jag inte trött, vi hade ju bara sprungit i en knapp kilometer.

”Gå, inte springa.”

Vi skulle tydligen komma sist, på grund av Jasmin! Vi gick en stund, sedan sprang vi lite, sedan gick vi lite och så fortsatte det. När vi till sist hade hittat alla stämplar och kommit tillbaka så hade bara ett annat par kommit tillbaka. Otroligt! Hur långsam kan man vara? En av de andra kollade på sin klocka.

”Sorry, men jag måste gå tidigare idag”, sa han och stack bara. Vilken latmask.

”Oj, då måste någon av er springa ensam.”

”Jag!”

Jag snappade åt mig karta nummer 2 och stack.

När träningen var slut hade halsbandet som jag hittat glidit upp ifrån tröjan. När Siv såg halsbandet hajade hon till.

”Där ser man…” Mumlade hon och samlade oss i en ring. Hon sa sedan några avslutningsord. När hon pratat klart vinkade hon till sig mig.

”Du är väldigt duktig på orientering, jag tänkte att du kanske vill börja i en högre grupp? Du kan väl testa idag, de kör precis efter oss.”

Jag kastade en frågande blick mot mormor som hade hört samtalet. Hon log och nickade.

”Gärna!”

”Okej, de kommer om tio minuter.”

Jag hoppade av glädje fram till mormor och hon corona-kramade mig i luften.

”Vad glad jag blir för din skull.”

Jag gick in i bilen, det var nästan 8 minusgrader. Jag åt min bulle och mormor satte på en massa knasiga låtar så att jag höll på att spotta ut den av skratt.

Efter några alldeles för korta 10 minuter började det köra in andra bilar på parkeringen. En spexig bil med glastak lade jag extra märke till. Dörren öppnades och, Maja kom ut. Jag slet upp dörren till mormors bil och sprang ut.

”Maja?! Går du också på orientering?”

”Yes, det är ju skitkul!”

Vi samlades i en ring.

”Hej, Siv har redan pratat med mig, kul att du ska gå här! Jag heter Feather.”

Majas tränare var en man med gulaktiga ögon och brunt hår uppsatt i en hästsvans. Jag tyckte på något sätt att jag kände igen honom.

”Hej!” sa jag helt enkelt. Jag kollade upp i hans ögon och i samma stund visste jag vem han var.

"Jag tror att du har tappat den här”, sa jag och lirkade med stela händer upp halsbandet. Det var den främmande mannens konturer jag hade sett när jag hittat halsbandet med ispärlan.

”Ja, med flit. Jag trodde Siv hade berättat… Men om inte så får väl jag göra det.”

”Berätta, vad då?” Det här började kännas konstigt.

”Brukar det hända konstiga saker runt omkring dig, jag vet inte men typ mindre översvämningar, vattenglas som välter utan att nåt har rört det och sådant?”
Jag tänkte efter.

”Nää, inte vad jag minns.”

”Helt säker?”

Jag kunde inte minnas något. Eller, jo!

”Ja, eller, kanske inte. Idag så föll det ner snö från några grenar på några äldre elever utan att det blåste och på matten så kollade jag på ett fönster och så fort jag såg snön blev fönstret helt isigt och några gånger i min förra skola hände liknande saker.”

Utan att jag hade märkt det hade min hand slutit sig om pärlan och i nästa stund så började det stråla om den. Förskräckt släppte jag pärlan som nu hade börjat sväva.

”Bra! Så ska det se ut! Tänk dig nu att all snö omkring dig också börjar sväva.”

Hur tänkte den där killen egentligen? Där stod jag och var halvt panikslagen och så tyckte han att jag skulle tänka på snö! Jag gjorde i alla fall som han sa, jag blundade, tänkte att all snö flög upp från marken, formade en snöflinga och föll ner igen. Jag kände hur halsbandet slutade sväva och -fy!- hur jag fick en stor snöklump i nacken. Jag öppnade ögonen och såg en mycket förvånad orienteringslärare.

”Du har verkligen stora talanger!” utbrast han och de andra i gruppen runtomkring nickade instämmande. Hittills hade det kommit två andra utom mig: Maja och en kille med konstigt grönskimrande hår. Ganska få, men några var väl hemma för att de hostade lite, det var ju så strikta regler i coronatider.

”Okej, Hugo kommer lite senare idag, han skulle till tandläkaren så vi får börja utan honom. Isabell, Maja, ni får leta upp färska spår från minst tre olika däggdjur. Benny, du får öva på att kontrollera växterna.”

Jag och Maja fick en kamera för att ta bilder på spåren, och sedan stack vi. Jag tyckte att uppgiften vi fått var ganska konstig och Maja förklarade att i den här högre gruppen så sysslade man inte bara med orientering utan även djurspår, vad växter heter och hur man orienterade sig utan karta och kompass. Hon berättade även saker som gav mig en riktig chock…

”Så du har inte vetat om dina krafter?”

”Vilka krafter?”

”Du har alltså märkt att det händer konstiga saker runt om dig?”

”Mmmmm…” Jag hängde inte riktigt med i vad som hände här. Först börjar jag i en ny skola, sedan hittar jag ett halsband som svävar titt som tett och sedan… Jag avbröts i mina funderingar.

”Tro inte att du hört fel nu, men du kan styra grundelementet vatten.”

Jag stannade upp och stirrade på Maja som om hon sagt att hon ville bada i den lilla ån som slingrade alldeles bredvid stigen vi gick på.

”Nej, det kan jag inte!”

”Jo, de som går i den här gruppen i orienteringen lär sig att styra elementen, jag kan till exempel styra eld, och Benny kan styra jord men han har svårare för växter, som tillhör elementet jord. Och Feather är en hamnskiftare. Det betyder att han kan förvandla sig till ett djur när han känner för det. Han är en kungsörn i djurgestalt. Och Hugo som skulle till tandläkaren idag kan styra luft.”

Jag kollade tveksamt på Maja.

”Om du inte tror mig så kolla här.”

Hon gick lite närmare vattnet och lirkade fram något under tröjan, ett likadant halsband som mitt. Enda skillnaden var att pärlan inte föreställde en vattendroppe utan en eldslåga. Maja förde ihop händerna som att hon pressade ihop något och sedan släppte hon det och då var det en fjäril som gnistrade i hennes händer. Den röda, gula och orangea fjärilen flög upp. I ett ögonblick flaxade den bara runt i luften men sedan tändes en eldslåga på dens vingar som skrumpnade ihop, och fjärilen föll ner till marken. Maja trampade på eldfjärilen så att inte hela skogen skulle brinna ner. Den enda tanken som fick plats i mitt huvud var: Hur är det möjligt, hur är det möjligt? Maja var helt röd i ansiktet och mycket andfådd.

”Det är verkligen ansträngande att få fram eld från ingenstans! Kolla, är inte det där rådjursspår?”

Vi tog en bild och hittade även ekorrspår och bäverspår. När vi kom tillbaka så fick vi beröm och vips så var träningen slut. Det tog lång tid att somna den natten.

När jag vaknade nästa morgon så kände jag mig bara glad. Jag gick upp, såg mig lite yrvaket omkring, och på nattduksbordet låg halsbandet med pärlan som likande en vattendroppe. Jag satte på mig det och kollade ut. Jag funderade på om jag kunde göra något som likande fjärilen som Maja fick fram igår. Jag tänkte mig att lite av snön därute formade en ballong. Jag tänkte mig det så starkt som möjligt. Jag formade händerna till en liten skål som om jag höll i vatten. Men sen släppte jag, inte som vatten, utan som om det var en liten fågelunge som skulle flyga sin kos. Snöballongen flög iväg och jag häpnade över hur bra jag redan var.

Jag sprang ner för trappan och såg att mormor dukade till frukost. Jag log. Vi var ju inte hemma hos mamma där man om man hade tur och brödrosten fungerade, och inte brödet var slut som vanligt, kunde äta en rostmacka med smör. Annars fick man äta äppelbitar. Mormor hade tydligen gått upp tidigt och bakat bröd.

”God morgon,” hälsade hon.

”Det luktar smaskigt,” berömde jag.

Mormor skar upp brödet i skivor och jag tog en. När jag ätit så borstade jag tänderna och packade väskan. Idag tog jag den snabba vägen vid en bilväg, för jag ville inte komma sent en gång till. Några bilar körde förbi och en och annan buss, men det var inte någon tungt trafikerad väg. När jag var framme så var dörrarna låsta och jag ryckte i dörrhandtaget. Jag kollade på mobilen, klockan var tre minuter i åtta. Dörrarna öppnades vid åtta, typiskt! Det stod några andra elever på skolgården, bland annat Maja, jag styrde mina steg åt hennes håll.

”Hej!” Hälsade jag.

”Hej! Jag tänkte att vi kan öva på att styra dina krafter på rasten”, viskade Maja lågt och jag nickade. Snart öppnades dörrarna och vi gick in. Vi sprang upp till klassrummet. Först hade vi svenska, sedan skulle vi ha matte och sedan skulle vi ha lunch, sedan skulle vi ha engelska och till sist SO. Vi hade också rast mellan varje ämne. På svenskan fick vi ett likadant papper som igår, bara att man skulle stryka över några rättstavade ord. Även på det här pappret fanns en tomte som fick röda ögon och en ölburk i handen. På rasten försökte Maja lära mig grunderna i att styra element. Konstigt nog var det inte så svårt. Jag styrde is och snö bra, men vatten kunde jag på sin höjd förvandla till is, inte mer.

”Du kanske bara kan styra snö och is, inte mer”, sa Maja besviket.

”Säkert inte. Jag behöver bara fokusera mer.”

”Okej, jag vet en sak som kan fungera.”

Maja sa att nästa rast så skulle jag ta med mig Konsten att behärska kraften, min bänkbok. Jag hade inte läst ur den ännu. Men först hade vi lunch och vi fick några motbjudande grönsaksbiffar.

”Ska vi gå ut?” frågade jag.

”Visst, så slipper vi biffarna.”

Snart var vi ute.

”Vad ska jag göra med boken?”

”Jaha, så du har inte läst ur den? Då ska jag förklara. Det här är ingen vanlig bok ser du. Det är Ann-Britts äldsta bok.”

Jag stirrade på Maja.

”Hur kan du veta det?”

”För jag har en likadan fast att den handlar om att styra eld.”

Jag kollade i min bok, den såg ut att vara handskriven. På första sidan stod: Kapitel 1- snö, is och vatten. Och på andra sidan var den en karta.

”Vad är det här?” sa jag och höll upp kartan.

”Jag vet inte, i min bok finns det bara en massa knep för hur man styr sitt element.”

Vi undersökte kartan. Högst upp så stod det något på ett annat språk, det var olika tecken.

”Jag förstår lite av texten. Vissa regniga dagar har vi varit inne och lärt oss ett hemligt skriftspråk på orienteringen”, så Maja.

Konstigt nog förstod jag nästan hälften av texten, kanske var det isens språk, eller något i den stilen. Jag läste högt:

”När mörkrets makter återvänder och NÅGOT blir svagt, då du finner NÅGOT karta som du håller i din hand. Mer än så kan jag inte och där jag sa ’något’ vet jag inte vad det betyder.”

”Men jag kan ju också lite, tillsammans kan vi nog klura ut det”, sa Maja och när rasten var slut så hade vi lycktes tyda nästan hela skriften: När mörkrets krafter återvänder och ljuset blir svagt, då du finner denna karta som du håller i din hand då är det god tid att…Mer än så hann vi inte.

”Ta med boken till orienteringen i morgon”, sa Maja.

”Visst”, sa jag. Vi hade orientering 2 dagar i veckan.

När vi slutade tog jag också med mig boken hem. Jag tog skogsvägen hem. Jag såg spår från harar och följde dem, till sist såg jag hararna. Tyvärr ringde mormor då, och skrämde iväg dem.

”Jaha, hallå?” sa jag.

”Kommer du?” undrade mormor.

”Ja, snart,” sa jag och la på. Jag sprang hem till mormor.

”Något nytt från mamma?” undrade hon när jag kom in och i samma stund hon sa det kändes det som om någon odlade tistlar i min mage. När hon kom tillbaka skulle jag behöva byta tillbaks till min gamla skola.

”Näpp”, svarade jag, jag hade faktiskt skickat ett sms, men inte fått något svar. ”Får jag låna din kokbok? Jag vill gärna baka något.”

”Okej”, svarade mormor.

Det blev några chokladbollar som vi åt efter middagen.

”God natt,” sa jag när vi ätit. Snopet kollade mormor på mig.

”Klockan är ju bara sju.”

”Jag tänkte läsa en stund”, sa jag och sprang upp innan mormor hann ställa fler frågor.

Självklart skulle jag inte läsa i två timmar. Jag skulle skriva av den hemliga skriften och rita av kartan som jag hittat i Konsten att behärska kraften. När jag var klar med det var jag riktigt trött och somnade på en gång.

När jag vaknade så luktade det pannkakor i hela huset. Med ett leende på läpparna gick jag ner och möttes av ett jätteberg av amerikanska pannkakor.

”Oj! Det där kommer att räcka till många frukostar,” skrattade jag.

Min mamma hade aldrig lagat pannkakor, vad jag minns lagade hon nästan ingen mat. Hos henne fick man vanligtvis fiskpinnar, och hon drack och rökte också, när hon blev full kunde hon vara riktigt läskig.

”Var pannkakorna goda?” undrade mormor och ja, jag hade snart ätit 10 stycken.

”Supergott,” sa jag och började göra mig i ordning till skolan. Idag stod engelska, matte, bild och träslöjd på schemat. Träslöjdsläraren visade sig vara bra, och jag kände mig riktigt glad när vi slutade och hoppsastegade hela vägen hem till mormor.

”Hej!” hälsade jag glatt och gick upp till mitt rum. Där packade jag ner Konsten att behärska kraften, och min träningsjacka i en påse och gick ner igen. Onsdagsträningarna började mycket tidigare än måndagsträningarna.

”Ska vi dra?” undrade jag och mormor nickade.

Vi gick ut till bilen och satte oss.

”Ska vi sätta på fler galna låtar?” undrade mormor och jag skrattade.

”Visst, jag äter ju inte bulle nu,” men så långt hann vi inte.

”Det är en bil med svarta rutor som följer efter oss,” sa mormor med sammanbiten min.

Jag kollade i backspegeln och där var en svart bil med svarta rutor.

”Är det inte en tillfällighet?” undrade jag.

”Knappast, men jag kan testa.” Mormor körde in på en smal och skumpig skogsväg och den andra bilen fortsatte framåt.

”Nähepp, tydligen inte och nu tar vi en omväg i onödan.”

Jag blev misstänksam för att den tog exakt samma väg som oss. Vi körde lugnt i ca 5 minuter, men sedan såg vi den svarta bilen igen. Den körde in precis framför oss. Den körde långsammare och långsammare, som om den ville få oss att stanna.

”Vad håller den satans bilen på med?” mumlade mormor.

”Den försöker nog få oss att stanna,” sa jag. Vägen var så smal att vi inte kunde köra om den.

Vad var föraren ute efter? Något särskilt värdefullt hade vi ju inte, om inte boken? Det slog mig att mörkrets makter kunde vara vem som helst och de var ju tydligt att boken skulle hållas hemlig.

”Aj!” Jag väcktes snabbt ur mina funderingar när jag slog huvudet i taket. Vad höll den andra bilen på med?! Den backade med flit in i oss gång på gång.

”Gasa!” ropade jag till mormor och lyckades på något sätt lirka upp mobilen ur fickan. Så fort jag kunde ringde jag till Maja.

”Hjälp! Jag vet inte exakt var vi befinner oss men ganska nära orienteringen tror jag. Det är någon som jagar oss som försöker ta Konsten att behärska kraften. Kan du be Feather flyga runt och kolla lite efter oss och…” Bilen skumpade till och jag tappade mobilen. Mormor gjorde något med växelspaken (jag har aldrig förstått mig på bilar) och vi körde om den svarta bilen. Nu hade vägen blivit så bred så att man kunde det. Men den andra bilen kom strax ifatt oss. Jag såg hur den för en sista gång skulle krocka in i oss och paja mormors bil. Vi som satt i skulle bli till köttfärs. Då kom en hjältemodig kungsörn ner och skymde sikten för föraren i den svarta bilen, och det började brinna på motorhuven.

”Tack, Maja!”

Dessutom blev vägen på något mystiskt sätt mindre och mindre och skogen trängde sig allt närmare.

”Tack, Benny.” Men jag förstod inte hur vi plötsligt körde mycket snabbare. Snart var vi vid orienteringen.

”Jag klarade det.” hörde jag mormor mumla och sedan svimmade hon. Jag stapplade ut ur bilen med tygpåsen med boken i handen. Jag lirkade ut boken.

”Jag tror det var den här som personen i bilen var ute efter. Jag visade sidan med kartan och skriften.

”Det var det definitivt. Det var min syster som satt i bilen.” Sa Feather som hade flugit över oss och nu stod framför oss i människogestalt. ”Hon heter Clea och är arg på mig utan anledning. Hon har troligen bevakat dig sedan du fick veta dina krafter.

”Hur kan du veta att det var hon i bilen, det var ju svarta fönster?” undrade jag.

”Örnar har bra syn”, blandade sig Benny i samtalet.

”Lustigt att hon heter just Clea, så heter ju min och Isas lärare.”

”Hon kan mycket väl vara din och Isas lärare. Har hon spetig näsa och rött hår uppsatt i en bulle?”

”Japp!” sa vi i kör.

”Då har hon nästan säkert fått reda på att du har boken. Får jag se den hemliga skriften?”
Jag skickade honom boken och han kollade bara snabbt i den.

”Det betyder: När mörkrets makter återvänder och ljuset blir svagt, då du finner denna karta som du håller i din hand. Då är det god tid att börja söka efter det som kan skada alla er, innan ondskan hinner före och tar nåt ifrån er.”

Jag rös.

”Vad finns det som kan skada oss?” frågade jag.

”Hmmmm, åh, jävlar! Stenen! Följ kartan nu!” utbrast Feather.

Vi sprang genom skogen och Feather flög över oss i örngestalt.

”Vadå för sten?” undrade Maja och Feather började berätta:

”Den här stenen är ingen vanlig sten, det är en mycket kraftfull sten. Den har träffats av blixten 6 gånger och legat i tät djungel, i ett djupt hav, den har legat i eld och flugit med vinden. Alla ni fyra har en bit av stenen runt halsen och om den stenen går sönder så kommer ni inte kunna styra era element.

”Vad då fyra, vi är ju bara tre?” Troligen såg jag ut som ett frågetecken.

”Hugo din fegis, säg bara förlåt!”

Nu kollade Feather mitt ibland oss där de syntes en ny kille, rättare sagt den kortare killen som välkomnat mig med en snö-och grusboll i nacken. Min blick mörknade.

”Förlåt så hemskt mycket! Jag ville verkligen inte kasta den där bollen men jag hade en ilska som ville ut. Jag hade en ganska jobbig morgon. Förresten kan jag styra elementet luft, det var jag som gjorde så att eran bil åkte snabbare.”

Jag tyckte inte om att han försökte fjäska med det där med bilen, men jag var inte typen som var arg på någon länge så jag förlät honom.

Nu var vi framme vid krysset på kartan. Det var en grotta i verkligheten. Det hängde stora istappar från kanterna och jag tog en. Konstigt att jag inte frös om händerna men det var väl någon iskraftgrej.

”Ha ha! Vilken bamsetapp!” skrockade Benny nervöst. Den var nästan till min midja. Precis när vi skulle in susade en något större kungsörn än Feather in framför oss.

”Clea!” väste Feather.

Vi sprang in. Okej, Feather flög, in och där möttes vi av Clea i människogestalt som lyfte upp en sten som inte bara var grå, utan grå-röd, grå-grön, grå-blå och grå-vit.

”Släpp den!” röt jag och tog ett steg fram. Jag höll istappen framför mig i ett stenhårt grepp, som ett svärd, och i nästa stund var den också hård som sen. Jag log tacksamt tillbaka mot Benny.

”Så, du vill ha en strid?” sa Clea och jag hörde skadeglädjen i hennes röst.

”Vi går ut då, här inne kan jag inte fokusera.” Hon gick ut och jag kunde inte göra något annat än att följa efter. Hon hade ju stenen. När jag stod i grott-öppningen så ställde sig Maja bredvid mig.

”Gör det inte! Hon kommer att mosa dig som om du vore en skalbagge!” sa hon.

”Inte om jag får bestämma”, sa jag. ”Hälsa mormor från mig.” sa jag och sprang ut.

Clea hade brutit en pinne från ett träd. Utan förvarning slog hon efter mig med den. Jag hoppade undan och slog mot Clea, men hon var snabb och jag träffade bara hennes pinne.

Så höll vi på en stund, ingen lyckades träffa den andra. Vad höll Feather, Maja, Hugo och Benny på med? Utvecklade de en plan? Förhoppningsvis. Hjälp! Clea höll på att träffa! Jag hämnades med att slå snabbt efter henne många gånger så att hon backade. Jag såg hur Clea siktade mot mitt huvud och hoppade förskräckt undan men då slog hon mot mina smalben istället, och jag tappade balansen. Jag såg hur hon höjde sin pinne för att avsluta striden, då växte plötsligt pinnen fast i hennes hand, det såg ut som om rötter växte ut ur pinnen och omringade hennes hand. Rötterna växte så snabbt så snart var hela hennes arm en enda lång pinne. Jag fick tacka Benny senare.

Clea kunde inte slåss mer i människogestalt men jag såg hur hon började förvandla sig, fjädrar växte ut ur hennes ansikte och hennes fingrar blev till klor. Precis när hon förvandlat sig klart och jag förskräckt backade, såg jag en gråvit blixt vid namn Feather komma flygande och attackera Clea som vilt slog sig loss och flög upp i luften. Men Feather gav sig inte och flög efter. Jag såg hur de slogs där uppe i luften. Men Clea var mycket större och hon såg ut att leda för tillfället. Förskräckt såg jag hur hon fick in en riktig fullträff och hur Feather föll till marken. Clea flög mot stenen som låg på marken.

”Nej!” skrek jag och sprang också dit men Clea var snabbare och tog stenen i sina klor. Jag såg hur hon tog stenen till en utstickande klippa lite längre bort. Under klippan fanns ett stup. Plötsligt befann jag mig på klippan med Clea, troligen hade Hugo fått fram mig till klippan.

”Ge mig den.” sa jag.

”Knappast”, sa Clea och jag såg hur hon började förvandla sig igen och en het ilska vällde upp inom mig. Och även en ny kraft, jag kände att jag kunde styra vatten.
Jag visste att människans kropp bestod av 70% vatten. Jag blundade och tänkte mig att Clea skulle stanna upp, att allt vatten i hennes kropp skulle backa. Jag öppnade ögonen och såg Clea, som rörde sig. Sedan såg jag att hon ryckte och slet i något, nämligen sitt pekfinger. Jag hade lyckats få hennes pekfinger att stanna. Jag gick närmare. Borde jag kanske knuffa ner henne för stupet? Nej, det var för brutalt. Hjälp, Clea hade knuffat till mig så jag nästan ramlade ner.

”Vad sysslar du med?!” skrek jag.

Clea måttade en spark, en spark som skulle slunga ner mig i stupet. Men då tog jag tag i hennes ben, och det blev istället hon som slungades ner. Men i sista sekunden lyckades hon ta stenen. Hon höll den hårt, och kastade den mot en annan klippavsats. Jag visst inte att stenar gick sönder så lätt, men det gjorde i alla fall den här. Den störtade ner och gick i tusen bitar. Jag kollade ner på mitt halsband med vattendroppspärlan. Den vackra pärlan såg nu ut som en grå sten. Jag kollade ner för stupet igen. Där hade Clea förvandlat sig i luften och klarat sig helskinnad. Jag såg hur Feather störtdök ner mot Clea och borrade in sin näbb i hennes rygg.

”Våga inte blanda dig i våra saker igen” kraxade han.

Välbehållna men deppiga gick vi tillbaka.

”Jag tror jag vet varför Clea var så arg. Hon tycker att våra föräldrar favoriserade mig. Om de inte gjort det hade allt det här aldrig hänt,” sa Feather till sist.

Vi kom fram. Mormor hade vaknat och hon såg strålande ut. När vi kom närmare så sprang mormor fram och kramade mig.

”Jag har just fått mitt livs bästa sms! Din mamma har träffat en kille som hon tycker om och Liam, som han heter, har verkligen gjort henne gott. Hon har både slutat med alkohol och cigaretter! Och det bästa är att de ska bygga ett hus bredvid mitt, så du behöver inte byta skola.”

”Jaaa!” Jag kramade Maja som också såg glad ut.

När hela corona-skiten vad slut skulle både Liam och mamma komma hem och allt skulle bli helt underbart.