En litterär nydanare

Lyhördhet för stämningar och känslolägen

Texten är skriven av juryn 2014.

Barbro Lindgren, född 1937, är en svensk författare vars nyskapande och mångfacetterade produktion omfattar småbarnsbilderböcker, barnlyrik, teaterpjäser, realistiska ungdoms-skildringar och absurda prosaberättelser. Sammanlagt har hon publicerat mer än hundra titlar, översatta till ett trettiotal språk. Barbro Lindgren har också skrivit flera böcker för vuxna.

Barbro Lindgren har en gedigen konstnärlig utbildning och tänkte från början bli bildkonstnär. Hon skrev dock tidigt berättelser och hennes första barnbok, Mattias sommar, kom 1965. Illustrationerna var här hennes egna, först under 1970-talet började hon samarbeta med andra illustratörer. Mattias sommar, som fick två uppföljare, är en vardaglig skildring av en femårig pojkes sommar i stan och av hans upptåg med kompisar. Bland de mer originella idéerna är ett försök att sälja sin lillasyster och rymma till mormodern.

Under 1970-talet fördjupar Barbro Lindgren sitt realistiska berättande med två självbiografiska trilogier. Den första består av dagboksromanerna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner (1971-73, ill. Olof Landström/Barbro Lindgren), och följer den unga Barbro från tioårsåldern tills dess att hon fyllt femton. Här skildras en ung flickas möte med livet och kärleken, och hennes funderingar kring de stora livsfrågorna blandas med vardagliga skildringar av kamrater och skolarbete. Huvudpersonens långvariga depression spelar en viktig roll i den första boken och döden är starkt närvarande.

Den andra självbiografiska serien handlar om Sparvel, som i Lilla Sparvel (1976) är fyra år, och i den tredje och avslutande delen Bara Sparvel (1979) börjar skolan. Barbro Lindgren uppvisar i böckerna en unik förmåga att återuppleva känslor och beskriva dem. Sparvel är rädd för döden, men däremot inte för människor som är annorlunda. I mellanboken Stora Sparvel (1977) är vänskapen med en manlig mentalpatient central. Böckerna är illustrerade av sönerna Andreas och Mathias Lindgren.

Med utgivningen av Loranga, Masarin och Dartanjang (1969, ill. Barbro Lindgren), och efterföljaren Loranga, Loranga som kom året därpå, tog författarskapet en ny vändning. Det udda persongalleriet består främst av pappa Loranga som älskar brandgula kläder och går omkring med en tehuva på huvudet, sonen Masarin som är uppfödd på bullar och kärlek, farfar Dartanjang som varje dag kommer ut ur sin vedbod med en ny identitet och gammel-morfar som flyttat upp i ett träd, äter fågelfrön och tror att han är en gök. Alla lever de ett bekymmerslöst liv utan att besväras av regler eller normer. Det är en tillåtande värld, till exempel får tjuven Gustav alltid behålla det han stjäl. I dessa absurda berättelser kan vad som helst hända och man ska inte bli förvånad om garaget plötsligt är fullt av tigrar.

Under 1970-talet blev Barbro Lindgrens produktion alltmer mångskiftande. Diktsamlingen Gröngölingen är på väg publicerades 1974 (ill. Katarina Olausson Säll) och är en av hennes mest älskade. Det skenbart enkla är i själva verket filosofiskt djupsinnigt, med ett direkt tilltal till barnet. Sammanlagt har Barbro Lindgren skrivit ett halvdussin diktsamlingar för barn och en lång rad av hennes dikter har senare tonsatts. Flera av hennes verk har också dramatiserats för teater och opera, och redan 1975 gav hon själv ut Barbros pjäser för barn och andra.

Sagan om den lilla farbrorn (1979) blev början till ett långvarigt samarbete med illustratören Eva Eriksson. Boken blev också den första av en omfattande produktion av böcker för de allra minsta. Här möter vi ett par gestalter som Barbro Lindgren ofta skulle återvända till – en ensam människa och en snäll hund. Det är hunden som med sin kalla nos gör slut på den lilla farbrorns känsla av övergivenhet i denna lite sorgliga berättelse om vänskap.

Ytterligare ett samarbete med Eva Eriksson är Mamman och den vilda bebin (1980), som snart fick flera efterföljare. Böckerna handlar om en mamma och hennes vilda lilla pojke som än hänger uppe i taklampan, än tar sig ett bad i toaletten, än rymmer ut i skogen. Han gör allt ett barn inte får göra och är en prövning för sin mamma. Barbro Lindgrens fyndiga rim för-stärker de humoristiska bilderna och vice versa.

Böckerna om den vilda bebin blev en stor framgång. Men Barbro Lindgrens allra största succé under 1980 talet blev den långa serien om lille Max, även denna med illustrationer av Eva Eriksson. Det började med Max bil, Max kaka och Max nalle som alla utkom 1981. Böckerna är geniala i sin humoristiska enkelhet. Det är en ny sorts småbarnsbilderböcker som var och en berättar en, i det lilla barnets värld, dramatisk historia – på ett språk som är så utstuderat fragmentariskt att vissa pedagoger reagerade och protesterade. Här visar Barbro Lindgren återigen sitt absoluta gehör: hon talar inte bara med det lilla barnets röst utan betraktar konsekvent världen med barnets blick. Efter åtta titlar ville Barbro Lindgren emellertid avsluta serien. Därför gav hon 1991 ut Titta Max grav! där hon lät den lille Max växa upp, gifta sig, få barn, skilja sig och till sist avlida. Men det hjälpte inte, tre år senare återuppstod Max i ytterligare två böcker.

Bilderboken Stora syster, Lille bror (1992, ill. Eva Eriksson) handlar om två syskon som tycks helt ensamma i världen, några föräldrar syns inte till och vi får inte veta barnens namn. Varje kväll börjar Lille bror gråta, och lika regelbundet måste Stora syster varje kväll trösta honom. Med hjälp av snälla grannar får Lille bror alltid vad han vill ha. Berättarens röst är varm och humoristisk, trots att historien om Stora syster och Lille bror handlar om människans existen-tiella ensamhet och vårt behov av trygghet. Detta tema återkommer i Andrejs längtan (1997, ill. Eva Eriksson), där två små föräldralösa pojkar rymmer från ett barnhem i S:t Petersburg och går runt och letar efter sin mamma.

Barbro Lindgren är en originell författare. I flera böcker har hon utvecklat och fördjupat det absurda i sitt författarskap. Till de mest egensinniga hör de tre kapitelböckerna om livet i Barnhans land, Vems lilla mössa flyger (1987), Korken flyger (1990) och Vad lever man för (2006), illustrerade av Eva Eriksson. Huvudpersonerna är en gammal och trasig plyschhund som håller på att tappa ögonen, en flintskallig nalle, en elefant och en rysk bisamråtta. I rollistan finns dessutom en champagnekork, en stenkula och en gummiapa. Vemod, sorg och melankoli balanseras hela tiden upp av språklig vitalitet och lågmäld humor. Det rinner sågspån ur den trasiga elefanten och i den sista delen får vi vara med om hennes begravning. Men med påfyllning av stoppning återuppstår elefanten från de döda. Skickligare än någonsin balanserar Barbro Lindgren här på gränsen mellan det muntra och det allvarliga – hennes träffsäkerhet är så total att även en begravning kan bli rolig.

Författarens två senaste bilderböcker utkom 2013. Vi leker att vi är pippifåglar (ill. Camilla Engman) är en låtsaslek där fantasin alltid räddar de flygande pojkarna ur farliga situationer.

I Här är den lilla gården (ill. Eva Eriksson) möter läsaren bl a en gris som drömmer om tårtor och en häst som står under ett päronträd och filosoferar. Ingen vanlig skildring av djuren på en lantgård alltså. Djur med utmejslade karaktärer och stora personligheter är flitigt före-kommande i Barbro Lindgrens böcker. Hennes bullterrier Rosa får en egen serie under 1990-talet samt diktsamlingen Rosas sånger (2006). Mycket älskade och översatta är de tre böckerna om den lilla grisen Benny (ill. Olof Landström). I vuxenboken Att älska ett djur hade länge varit min dröm (2010) utvecklar hon sin relation till våra vanligaste husdjur men också till sniglar, myror och spindlar.

Barbro Lindgren har en ovanlig förmåga att förmedla hur det kändes att vara barn. Detta, i kombination med lyhördhet för stämningar och känslolägen, gör hennes berättelser så äkta och empatiska att de ibland är smärtsamt starka. Hennes verk spänner över en tematisk och språklig bredd som är få förunnad, alltid med fullständig tillit till läsarens förmåga att se det som finns under ytan. Med skenbart enkla medel och en inkluderande värme skapar Barbro Lindgren karaktärer som förblir levande långt efter att boken slagits igen.

Utöver ovan nämnda illustratörer har Barbro Lindgren också samarbetat med Kjell Ivan Andersson, Magnus Bard, Fibben Hald, Anna Höglund, Dan Jonsson, Pija Lindenbaum, Sven Nordqvist, Rita Rapp-Lennmor, Madeleine Pyk, Charlotte Ramel, Monica Schulz, Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd.