En pålitlig "ouppfostrare"

Oaser av värme, kärlek och gemenskap

Texten är skriven av juryn 2003.

Christine Nöstlinger är en österrikisk författare, född i Wien 13 oktober 1936. Ursprungligen hade hon planer på att ägna sig åt grafik. Hon studerade under en tid vid Akademie für angewandte Kunst i Wien men avbröt studierna, gifte sig och fick två barn. Först 1970 började hon skriva barnböcker. Hon har även varit flitigt verksam som journalist. I Christine Nöstlingers författarskap står barnet hela tiden i fokus. Hon har ständigt fört de minstas talan i böcker som speglar en för många barn dagsaktuell verklighet med knappa ekonomiska villkor, splittrade familjer och mobbande skolkamrater. I hennes värld är barndomen ingen idyll - och barnen inga oskyldiga änglar.

Nöstlingers blick är illusionslös och osentimental men också humoristisk. Hennes barn är självständiga och tänkande varelser som inte låter sig behandlas som objekt. Dessutom är de kloka, handlingskraftiga och solidariska. Ofta klarar de själva upp problemen, understödda av snälla farmödrar, lojala kamrater och, inte så sällan, kamraternas föräldrar. Dessa förstår sig ibland bättre på andras barn än på sina egna. I Nöstlingers böcker finns det hela tiden små oaser av värme, kärlek och gemenskap. Hennes solidaritet omfattar även föräldrar som inte riktigt klarar upp sin situation och avvikande vuxna som har svårt att uppföra sig enligt gällande normer och konventioner.

Nöstlinger har ett mycket omfattande författarskap bakom sig. Hon har publicerat böcker för barn i alla åldrar. Böckerna kan indelas i tre huvudgrupper. Den första består av fantastiska berättelser, där en vanlig vardagsverklighet ställs på huvudet och vi plötsligt hamnar i det övernaturliga. Denna kategori genomsyras av en respektlös humor i Pippi Långstrumps anarkistiska anda. Hit hör debutboken Die feuerrote Friederike (Eldröda Elvira), 1970 (illustrerad av Nöstlinger själv), vars mobbade hjältinna inte bara kan få sitt Pippi-liknande röda hår att glöda utan också använder det till att flyga med. Redan här möter vi Nöstlingers speciella blandning av humor, fantastik och socialt engagemang.

Till samma kategori hör såväl den antiauktoritära Wir pfeifen auf den Gurkenkönig (Vi struntar i gurkkungen), 1972, som den finurliga Der Zwerg im Kopf (Vilket ljushuvud!), 1989, där en Nils Holgerssonliknande pyssling med toppluva plötsligt bosätter sig i en skolflickas huvud och blir hennes inte helt pålitlige samtalspartner. Mästerstycket är kanske Konrad oder das Kind aus der Konservenbüchse (Burkpojken), 1975, en dråplig berättelse om en bohemisk kvinna som får ett postpaket som visar sig innehålla en extremt väluppfostrad sjuårig pojke. Boken skojar inte bara med sättet att uppfostra barn utan också med industrisamhällets standardiserade likformighet. Mycket rolig är också bilderboken Das Leben der Tomanis (Tomanernas liv), 1976, illustrerad av Helme Heine, där inte bara de väluppfostrade barnen utan även föräldrarna till grannarnas fasa utvecklas till vilda tomaner som sjunger, hoppar och slår kullerbyttor.

En annan viktig kategori utgörs av de realistiska vardagslivsskildringarna. Även här är det barnet i den moderna familjen med arbetstyngda och ofta grälande eller ensamma föräldrar som står i centrum. Men tonen är allvarligare och humorn nerskruvad. Ilse Janda, 14 (Ilse på rymmen), 1974, är en bok i Alice Millers uppfostringskritiska anda där de många örfilarna får skilsmässobarnet Ilse att rymma hemifrån. Av samma typ är Stundenplan (Annika fjorton år), 1975, som skildrar tre dagar av den fjortonåriga Annika liv. Här finns skarp kritik mot de vuxna och deras brist på förståelse och kärlek, men det finns också vuxna av ett annat slag i bakgrunden och även om sluten är öppna är tonen hoppfull. Böcker av denna typ har Nöstlinger hela tiden varvat med sina fantastiska berättelser. Senare exempel är t.ex. Wetti & Babs (Kalla mig Babs!), 1987, och Nagle einen Pudding an die Wand! (Måla fan på väggen), 1990.

En tredje och mycket speciell grupp utgörs av två böcker som har en tillbakablickande karaktär. Båda har en självbiografisk bakgrund. Den första, Maikäfer, flieg! (Flyg, ollonborre, flyg!) 1973, skildrar den nioåriga Christels upplevelser i Wien under andra världskrigets sista år. Sedan bomberna krossat föräldrahemmet tar föräldrarna sin tillflykt till en tom villa i en förort där de efter nazisternas uttåg får samsas med de invaderande ryssarna. I den andra boken, Zwei Wochen im Mai (Två veckor i maj), 1981, har Christel blivit tolv. Här handlar det om hur den fattiga urmakarfamiljen försöker komma på fötter i ruinhögarna. Dessa båda böcker tillhör höjdpunkterna i Nöstlingers författarskap. Perspektivet är barnets och stilen lågmäld.

Under det senaste decenniet har Nöstlinger framför allt skrivit böcker för mindre barn. De flesta har publicerats i två serier, en om pojken Franz (inledd 1984) och en om flickan Mina (från 1992). Även här finner man många exempel på Nöstlingers förmåga att dels berätta historier som fängslar, dels ta upp ämnen som får läsaren att stanna upp och tänka till. Ett exempel är Mini ist verliebt (Mina får kärleksbrev) från 1999, där läsaren i motsats till den åttaåriga Mina snabbt förstår att den pojke hon blivit blixtförälskad i egentligen är en odräglig skrytmåns. Återigen möter vi det för Nöstlinger speciella tonfallet: humoristiskt, osentimentalt, lågmält och kärleksfullt.

Christine Nöstlinger har tilldelats Friedrich Bödeckerpreis (1972), Deutscher Jugendbuchpreis (1973), Österrikiska statens barnbokspris (1979), Hans Christian Andersen medaljen (1984) samt närmare trettio andra pris och hedersomnämnanden.