ALMA laureate Eva Lindström at work. Photo: Susanne Kronholm Foto: Susanne Kronholm

Intervju med Eva Lindström

Var får Eva Lindström sin inspiration ifrån? När visste hon att hon ville bli bilderbokskonstnär och hur var hon som barn?

När visste du att du ville bli bilderbokskonstnär?

– Det visste jag nog i början eller mitten av 80-talet, när jag gjort min första bok. Jag började med att rita serier i Kvinnotidningen Q och Arbetaren. Sedan blev det bilderböcker i stället. Jag fick göra större bilder och använda färg, men texterna skulle fortfarande vara korta. Det passade mig bra.

Hur var du som barn?

– Jag ville ha saker och ting på mitt eget vis.

Berätta om din skapandeprocess! Planerar du handlingen innan du börjar rita eller vet du inte vad som kommer att hända när du tar fram penseln?

– Jag gör ingen planering utan sätter mig bara ner och börjar rita eller skriva. Ibland är det så att jag skissar och skriver samtidigt. Ibland skriver jag texten först och sedan börjar jag med bildarbetet. När jag målar bilderna kommer texten nästan alltid att behöva ändras, bilderna tar över och gör vissa ord helt överflödiga.

Vad är humor för dig? Tycker du själv att du är rolig?

– Det är svårt att svara på den frågan, humor kan kanske vara att något udda smyger sig in i något som är vanligt och vardagligt. Det kan vara en särskild blick eller ett ord som faller ur ramen och ger ny mening åt det hela. Ibland tycker jag att jag är kul, att jag lyckas förvåna mig själv.

Var får du inspiration ifrån?

– Inspiration kommer från allt jag är med om i mitt liv. Från bilder och filmer och böcker. Från vänner, från djur, från landskap med fina träd eller speciella berg.

Förändringar och resor är återkommande teman i dina böcker, varför intresserar den tematiken dig?

– Jag har inte tänkt på att det är så. Det kan nog vara själva upplevelsen av att inte känna igen sig, att vara bortkommen i en okänd värld som sätter i gång något hos mig.

Läser du själv mycket?

– Jag läser alltid, men jag läser långsamt. Just nu en roman av Knausgård, Morgonstjärnan. Det finns många starka läsminnen i mitt huvud, men de finns där bara som en stämning, aldrig som en klar bild av vad romanen i fråga handlade om.

Har du alltid en bok på gång i huvudet?

– Ja, det är nog alltid något som pågår därinne som så småningom kan vara värt att försöka arbeta med.

Vad gör du om du får skrivkramp?

– Jag skriver kanske på något helt annat som inte ger kramp.

Vad är svårast: att både skriva och måla böcker själv eller att illustrera åt andra författare?

– Det är svårare att illustrera åt någon annan. Jag kan bli lite spänd då, och det påverkar bilderna, de blir också spända. Så då får jag verkligen ägna kraft åt att försöka bli avspänd. Och det är nästan omöjligt.

Varför är barnlitteratur viktig tycker du?

– Det är viktigt att alla, inte bara vuxna, har tillgång till världar de kanske aldrig skulle möta på något annat vis, till tankar som gör att livet känns större, som sätter i gång den egna fantasin.

Vilken typ av bok skulle du aldrig illustrera?

– En bok som inte säjer mig något på allvar. En bok som jag känner att jag sett och läst förut.