"Jag känner mig helt enkelt inte bekväm utan hatt"

När du fick telefonsamtalet från juryn hade du just lämnat dina barn i skolan och sprang uppför en backe för att hinna svara. Vad tänkte du när du förstod att det var ordföranden för Astrid Lindgren Memorial Award i andra änden av linjen?

– Det tog ett tag innan det sjönk in. Det var verkligen inget jag hade väntat mig. Att vinna ett sådant här pris finns liksom inte ens i ens tankevärld, så det tar en stund att fatta. Jag blev mest helt stum, och kände mig lite dum också. Det här är ju ett samtal juryn ser fram emot att ringa och så står jag bara där och stirrar på ett träd i trädgården. Men sedan började jag tänka på alla tidigare pristagare, folk jag beundrar jättemycket, och på hur stort det kändes att få vara på samma lista som dem.

Hur såg resten av dagen ut?

– Det var en intressant pendling fram och tillbaka mellan att försöka fatta vad som hänt och att få meddelanden från vänner och kollegor som gratulerade. Det var så märkligt att befinna sig i sitt hus och samtidigt se bilder från barnboksmässan i Bologna med en stor skylt med mitt ansikte på, men själv satt jag hemma med katten och drack kaffe och tänkte: “Det här kanske inte ens har hänt?” Och sen kommer det ett nytt meddelande och man bara: “Jo… det har visst hänt.”

Jag är rätt dålig på att skissa. Jag har aldrig riktigt kunnat göra fyra skisser och sen bara välja en och slänga de andra tre. Det känns nästan lite hjärtskärande.

Berätta om din kreativa process. Planerar du hela berättelsen i förväg eller börjar du från ett tomt papper?

– Jag gillar att ha en plan. Jag är ganska nervös som kreativ person, jag känner mig inte särskilt fri och självklar med verktygen, och jag tror att jag har lärt mig använda den oron i det jag skapar. Jag är också rätt dålig på att skissa. Jag har aldrig riktigt kunnat göra fyra skisser och sen bara välja en och slänga de andra tre. Det känns nästan lite hjärtskärande. Så jag försöker få text och bild att hänga ihop från början så att jag inte kan ändra i efterhand. Men mina bästa grejer kommer nog när jag släpper lite på det där. Om jag fastnar, särskilt i skrivandet, så är lösningen ofta att ta bort något som jag från början tänkte var jätteviktigt.

På tal om det, i dina bilderböcker lämnar du ofta mycket öppet för tolkning. I stället för att visa konkreta händelser antyder du vad som kan hända eller vad som kan ha hänt. Varför?

– Jag var en väldigt känslig läsare som barn, och är det fortfarande. Och en känslig tittare. Det finns en gräns för hur mycket jag klarar av att se i en film när någon är med om något hemskt. Jag vill inte utsätta mina karaktärer för det, jag kan inte kräva av dem att de ska utstå det. Så istället säger jag till dem: “Oroa er inte, vi kommer att vända blad och allt det hemska kommer hända medan vi bläddrar.”

I WANT MY HAT BACK. Copyright © 2011 Jon Klassen. Återgiven med tillstånd av förlaget, Candlewick Press, Somerville, MA.

Vilka verktyg och material använder du när du illustrerar?

– Jag använder mycket tusch. I hattböckerna jobbade jag med svart och vit kinesisk tusch. Jag gillar hur den beter sig på papperet, hur den lämnar lite smuts efter sig. Jag studerade animation och lärde mig aldrig riktigt att bli en ambitiös konstnär som blandar färger och jobbar med skuggor och allt sånt där. Så tusch funkar bra för mig. I den tredje hattboken (Vi hittade en hatt) använde jag också grafitpulver. Det är en sorts svart pulver som man blandar med vatten och som får en lite sandig textur när det torkar. Boken var tänkt att utspela sig i öken, i smutsen, så för att hjälpa mig själv lite på vägen använde jag ett “smutsigt” material.

Gör du någon digital efterbearbetning?

– Ja, jag använder de digitala verktygen lite som ett mörkrum. Om jag önskar att tuschen vore lite mörkare i ett hörn så fixar jag det digitalt. Jag gör också alla skisser digitalt. Om jag hade gjort riktiga teckningar för utkasten så hade jag nog tröttnat på dem men de digitala bilderna känner jag inte någon som helst kärlek för. De blir rätt fula när man skriver ut dem, men de gör sitt jobb.

Du har studerat animation och tidigare arbetat vid en stor animationsstudio. Vad fick dig att ta steget över till barnböcker?

– Jag började som storyboardtecknare och mitt jobb var att rita vad som skulle synas i bild i varje scen. Och ofta när det var en explosion eller något dramatiskt som skulle ske ville jag flytta kameran så att man bara hörde ljudet av explosionen. Men stora animationsstudios med stora budgetar, som den jag jobbade på, är inte särskilt intresserade av att skala bort för mycket. De vill visa allt. Eftersom jag är väldigt känslig så kände jag att jag nog att jag inte riktigt passade för jobbet. Men sen började jag göra bilderböcker och insåg direkt att det jag trott var svagheter hos mig faktiskt passade perfekt för det här mediet. Jag kände att jag hörde hemma här.

Du har skrivit tre böcker om hattar, och det är i princip omöjligt att hitta en bild på dig där du inte har keps. Varifrån kommer den här besattheten av huvudbonader?

– Haha, ja… det är ju rätt kul. Det är nog ingen slump att jag började göra böcker om hattar när jag själv alltid bär en. Jag har haft keps sen mellanstadiet. Varje dag, hela tiden. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm utan. Men jag tror att jag har ett lite annat syfte med hattarna berättarmässigt. I berättelserna handlar det mer om att de funkar bra visuellt. Särskilt i första boken med björnen (Jag vill ha min hatt). Om du har berättat för läsaren att en karaktär vill bära en hatt men inte gör det, då måste ju historien sluta med att karaktären har en hatt!

Hör Jon Klassen berätta mer om sin relation till hattar:

Vi måste också prata om ögon. Dina karaktärer har ofta väldigt utmärkande ögon, men i din senaste pekboksserie har även icke-levande föremål – som bilen, huset, möblerna, floden – fått ögon. Hur uppstod det greppet?

– Jag har insett, och särskilt med pekböckerna, att ögonen gör mycket av pratandet som jag själv inte kan göra. Jag vet inte hur jag ska skriva ut vad en karaktär känner inombords. Jag vill inte riktigt försöka heller. Det är liksom deras ensak, inte min. Men ögonen kan antyda vad de kanske tänker. Är solen och trädet nöjda med den här situationen? Vill trädet gå över till solen? Kommer de komma överens? De här frågorna besvaras inte men som läsare, som barn, blir du själv involverad i deras tankar när du tittar på bilderna.

YOUR FOREST. Copyright © 2025 Jon Klassen. Återgiven med tillstånd av förlaget, Candlewick Press, Somerville, MA.

En annan sak med dina karaktärer är att de ofta ljuger. De säger att de inte gjorde si eller så, trots att det är ganska uppenbart för läsaren att de gjorde det.

– Ja, det handlar nog om mitt intresse för barns språk. De har ganska nyss lärt sig att prata när de möter de här böckerna och deras relation till språk är fortfarande väldigt skeptisk, och det med rätta. Så snart de upptäcker att de kan säga saker som inte är sanna så gör de det hela tiden. Det tycks vara en fantastisk upptäckt och jag är superintresserad av det som fenomen. Men jag gillar inte att säga ”Du ska inte ljuga”. Barn vet redan det. Jag visar dem bara att när man ljuger så ser det ut så här, och så säger jag inget mer än så. Jag tror det är ovanligt att barn får en chans att medge att de ljuger ibland, utan den där extra tillrättavisningen.

I juryns motivering skriver de att dina böcker ”öppnar nya perspektiv på vår plats i världsalltet”. Skulle du beskriva dig själv som en filosofisk person?

– Kanske det. Jag tänker mycket på frågor som: ”Hur ska man bete sig i den här situationen?” ”Hur ska man vara?” ”Vad är allt det här?” ”Vad betyder det?” Men jag har inte landat i några tydliga svar, så böckerna har blivit ett sätt för mig att ställa de här frågorna.

Det här priset kommer i ett skede där jag känner mig som mest personlig i mitt arbete och den bekräftelsen, att det förstås och uppskattas, betyder mycket för mig och gör mig väldigt ödmjuk.

Utöver den filosofiska dimensionen hyllas ofta dina böcker för sin humor och underfundighet. Vad betyder humor för dig?

– Humor är mitt sätt att etablera kommunikation. Ofta är det svårt att veta om man verkligen når fram till folk. Men om de skrattar när du vill få dem att skratta, då har du lyckats. Det är det bästa beviset på att du nått fram.

– I till exempel Dödskallen, som tar upp väldigt tunga saker och kan vara en väldigt läskig bok, använde jag också humor för att få läsaren att känna sig lite tryggare. Om jag kan få dem att skratta betyder det att de kan lita på mig till en viss grad. Jag kommer inte att släpa in dem i ett hörn av berättelsen som kommer att få dem att må dåligt.

Vad är svårast: att både skriva och illustrera dina egna böcker, eller att illustrera andras texter?

– Jag tycker det är svårare att skriva och illustrera. Jag känner mig mycket mer avslappad när jag illustrerar åt andra eftersom jag inte befinner mig i mitt eget huvud lika mycket. Någon annan har redan satt igång processen. Jag måste också tillägga att det är en stor ära att få illustrera någon annans text. Styrkan det krävs av en författare att lita på sin illustratör är verkligen beundransvärd.

Illustration från HOUSE HELD UP BY TREES, skriven av Ted Kooser och illustrerad av Jon Klassen. Copyright © 2012 Jon Klassen. Återgiven med tillstånd av förlaget, Candlewick Press, Somerville, MA.

Du har mottagit många priser under din karriär. Vad betyder Astrid Lindgren Memorial Award för dig?

– Jag är djupt rörd över att tilldelas priset och att kopplas ihop med Astrid Lindgren och det hon stod för, hennes tro på barn och tro på humanism. Jag är också väldigt glatt överraskad att juryn har beaktat mina senare pekböcker, som är mer lågmälda men väldigt viktiga för mig. Det här priset kommer i ett skede där jag känner mig som mest personlig i mitt arbete och den bekräftelsen, att det förstås och uppskattas, betyder mycket för mig och gör mig väldigt ödmjuk. Och än en gång, listan med tidigare pristagare… Det är personer jag beundrar enormt mycket, som är mina idoler och sådana kreativa hjältar. Jag håller fortfarande på att smälta det.