Jon Klassens tacktal

Godkväll,

Det uppenbara stället att börja är med att försöka uttrycka min tacksamhet. Först och främst vill jag tacka juryns medlemmar för deras arbete, såväl det de lagt ner på mina böcker som den tid de gav åt alla nominerade som var aktuella för priset. Det skrivs så mycket spännande inom det här fältet. Jag känner mig hedrad över att få vara verksam under samma period som mina kollegor. Jag lär mig så mycket av vad de gör, och jag stjäl ofta av dem. Vi stjäl alla av varandra, det är okej. Jag tror i alla fall att de också stjäl. Jag hoppas att jag inte är den enda som stjäl. Jag vill också tacka alla som lyfte fram mitt namn – att vara med på listan över alla fantastiska nominerade var en stor ära i sig självt. Jag kommer framöver ägna så mycket tid som möjligt åt att försöka uttrycka vad det här priset betyder för mig. Det är verkligen livsomvälvande.

Listan över personer jag vill tacka är lång. Det här är trots allt ett pris för en hel karriär, och det finns ingen karriär som inte är ett resultat av lagarbete.

• Mina redaktörer
• Mina art directors (framför allt Ann Stott, som är här ikväll)
• Mina förläggare, såväl hemma som internationellt. Till dem av er som är här ikväll vill jag säga att om jag har svårt för att se er rakt i ögonen så är det för att jag är överväldigad av ert stöd.
• De författare vars verk jag fått illustrera, framför allt min gamla vän, Mac Barnett
• Min vän och agent och vapendragare och beskyddare Steve Malk
• De föräldrar och lärare och bibliotekarier och bokhandlare som har gett mina verk en läsekrets. Ni är ett kräset gäng som jag vet inte lätt låter sig imponeras och ert stöd har betytt allt för mig. Snälla fortsätt göra det ni gör för alla – ALLA – som ni tycker skapar värdefulla verk. Jag kan berätta för er att effekten av det arbetet är reell och ovärderlig.

Slutligen, min familj. Mina föräldrar och mina bröder, som aldrig betraktat detta som ett konstigt jobb och som alltid varit oerhört stöttande. Och min hustru Moranne och mina barn, Isaac och August, som är här ikväll. Jag är så stolt över att höra ihop med er. Allting är för er.

Det gör mig otroligt rörd att jag blivit vald till att ta emot den här utmärkelsen. Det gör mig rörd att det här priset överhuvudtaget existerar. Det värde som den här sortens verk tillerkänns av priskommittén, de anställda vid kansliet och av alla som bidrar till priset har ingen motsvarighet någonstans i resten av världen. Att komma till en miljö och ett land där barnlitteraturen anses värd ett pris av den här magnituden – för att inte tala om att få TA EMOT detta pris – är uppmuntrande på ett sätt som är svårt att till fullo uttrycka.

Äran är så stor att jag kommer på mig själv med att aktivt fundera över hur jag ska förhålla mig till det hela. Med vilken inställning ska jag ta emot priset?

Å ena sidan kan det kännas lite skrämmande. Ett pris som man får för sina samlade verk är ett slags utlåtande om ens person av en typ som man vanligtvis inte får, och allting som är så kategoriskt – om än på ett positivt sätt – tenderar jag att betrakta med viss misstänksamhet. Jag vet hur mina utkast ser ut. Jag vet hur mitt skrivbord ser ut. Om de kunnat se de sakerna skulle de omedelbart ta tillbaka det här priset.

Å andra sidan vill man ta emot det med glädje, kanske till och med stolthet. Kanske mina verk ÄR bra. Kanske är jag smart. Kanske är det här arbetet viktigt. Kanske det allra viktigaste.

Allt arbete av den här sorten tycks uppstå i pendlingen mellan tanken att man är den sämsta som någonsin försökt sig på det – och att det hur som helst är meningslöst – och misstanken om att det här kanske kommer bli den bästa bok som någonsin existerat och att den kommer att rädda oss alla. Vi är skapta motsägelsefulla.

Barn, åtminstone många av dem jag träffar, är särskilt trygga med motsägelser. De är inte rädda för dem. Det hotar dem inte på samma sätt som det tycks hota många äldre människor. Det beror kanske på att vi ständigt ger dem motsägelser att bära. Ena dagen talar vi om för dem att världen är underbar, nästa att den är full av fasor och att de måste vara på sin vakt varje gång de sätter sin fot i den. Vi talar om för dem att jorden är en vidsträckt plats, men också ett dammkorn i universum. Vi talar om för dem att vi, de äldre, är starka och kloka, men när de tillbringar tid med oss uppvisar vi rädsla och svaghet. Men alltihop är sant. Och det måste tillåtas vara sant. Vi borde kunna säga: ”Världen är underbar OCH fruktansvärd.” ”Jorden är vidsträckt OCH ett dammkorn.” ”Vi är starka OCH vi är svaga och i behov av hjälp.”

Ibland kan själva poängen med en bilderbok vara att etablera en motsägelse och helt enkelt låta den finnas. Maurice Sendak vann det här priset för många år sedan. I ”Till vildingarnas land” skickas en pojke i säng utan middag av sin uppretade mor. En skog och ett hav växer fram i hans rum och pojken seglar iväg på en båt i flera veckor och kommer fram till en ö full av monster och stannar där tills han till slut får hemlängtan och seglar tillbaka igen, och när han åter är tillbaka i sitt rum upptäcker han att hans mor trots allt kommit in med middag till honom och att den fortfarande är varm. Men bilderna visar att månen utanför fönstret tydligt är i en annan fas. Tid har gått. Kanske en lång tid. Allting har faktiskt hänt OCH det har naturligtvis inte det. I slutet av sitt liv ställde Sendak upp på en intervju och fick frågan om hans välkända ateism rubbats av vetskapen om att döden närmade sig. ”Jag tror inte på ett liv efter detta”, sa han. ”Men jag räknar ändå kallt med att få träffa min bror igen.” Sendak tycktes veta att det inte bara ligger i vår natur att vara fulla av motsägelser, utan också att det ibland är det som överhuvudtaget håller oss uppe.

Bilderböcker är utmärkta förmedlare av motsägelser. Bilderna kan säga en sak och orden en annan. Sanningen står att finna någonstans i mitten. Bilderböcker är, eller kan vara, ett sätt att erkänna gränserna för det vi vet eller förmår formulera tydligt i endera medium. Det kan vara ett sätt att visa på språkets gränser, för en publik som först nyligen introducerats till detta koncept och (klokt nog) fortfarande är intuitivt skeptiska till det. Vad allt detta kan leda till är böcker som inte alltid förklarar sig, åtminstone inte uttryckligen. Barn tycks på det stora hela vara okej med det. Vuxna tenderar att vara mindre mottagliga. Vuxna vill ofta veta vad man vill ha sagt med sin bok. Vad budskapet är. Vad man menar.

Den kanadensiska poeten Leonard Cohen läste en gång en av sina dikter i radio. Det tog flera minuter. När han läst färdigt frågade programledaren honom vad dikten betydde. Leonard var ett ögonblick tyst, och sedan läste han helt enkelt hela dikten igen. Det berodde inte på att han hade någon hemlig förklaring som han höll för sig själv. Under den tid som berättelsen eller dikten eller låten pågår etableras olika rumsliga koordinater, och vad det än är som du som författare är ute efter att kommunicera eller bekräfta så befinner det sig någonstans inom denna nyligen etablerade omkrets.

Om någon som inte tillbringar sin tid i barnböckernas värld snubblade in här ikväll och lyssnade till det här talet – i syfte att få något slags förtydligande av vem jag är eller vad mitt arbete går ut på – skulle de vid det här laget bara veta att jag är full av motsägelser och att själva poängen med arbetet inte kan, och kanske inte ens BÖR, formuleras.

Så vad GÖR vi egentligen? Vad är syftet med det här arbetet? Vad har det för värde? Varför anser vi det betydelsefullt och ägnar tid åt det?

Författaren George Saunders skrev en bok om att skriva och analysera ryska noveller med titeln ”A Swim In A Pond In The Rain” ( En simtur i en damm i regnet) – han låter boken klinga ut med ett parti om att skriva skönlitterärt i allmänhet. Om man i den här passagen tänker att man ersätter ordet ”skönlitteratur” med ”barnlitteratur” blir det fortfarande ganska bra. Jag tänkte att jag skulle läsa en lätt redigerad version av den här passagen för er ikväll.

Mr Saunders inleder:

"Författaren och läsaren står på varsin sida av en damm. Författaren släpper ner en liten sten och krusningarna på vattenytan når fram till läsaren. Författaren står där och föreställer sig hur läsaren tar emot krusningarna och bestämmer på så sätt vilken sten hen ska släppa ner därnäst. Samtidigt tar läsaren emot de där krusningarna och på något sätt talar de till henne. Med andra ord står de två i kontakt med varandra.

I dessa tider är det lätt att känna att vi tappat kontakten med varandra och med jorden och med förnuftet och med kärleken. Jag menar: Det har vi ju gjort. Men att läsa, att skriva, är att säga att vi fortfarande tror på åtminstone möjligheten till kontakt. När vi läser och skriver känner vi kontakten uppstå (eller inte).

De där två personerna, som står på varsin sida av den där dammen, gör ett helt nödvändigt arbete. Det är inte en hobby, ett tidsfördriv eller ett simpelt nöje. Genom deras gemensamma tro på kontakt gör de världen bättre, genom att göra den mer vänligt sinnad (det är åtminstone vänskap som uppstår mellan dem, i det korta ögonblicket). Vi skulle till och med kunna hävda att de förbereder sig för framtida katastrofer – när katastrofen inträffar kommer de att möta den med en mindre panikslagen, reaktiv bild av den Andra eftersom de tillbringat så mycket tid i kontakt med en inbillad annan medan de läst eller skrivit."

Mr Saunders fortsätter:

"Det finns ett sätt att tala om berättelser som tycks se på dem som ett slags räddning, svaret på alla problem – de ”lär oss hur vi ska leva” och så vidare. Och i viss utsträckning håller jag med. Men jag tror också, framför allt i takt med att jag blir äldre, att vi bör ha mer ödmjuka förväntningar. Vi bör inte överskatta eller i övermått glorifiera vad skönlitteraturen gör. Och faktum är att vi bör akta oss för att insistera på att den ska göra någonting särskilt. Kritikern Dave Hickey har skrivit om denna tanke: Att om vi säger vad konst bör göra kan det underlätta för en reaktionär stat att säga vad den ska göra – och sedan börja tysta de konstnärer vars verk inte gör just det. Med andra ord, varje gång vi kliver upp i talarstolen för att sjunga skönlitteraturens lov och förklara hur bra den är för alla kringskär vi faktiskt dess frihet att vara … vad den än vill vara.

Och låt oss vara ännu mer uppriktiga: De av oss som läser och skriver gör det för att vi älskar det och för att det får oss att känna oss mer levande, och vi skulle antagligen fortsätta göra det även om det kunde bevisas att netto-nyttoeffekten av detta var noll, och för egen del har jag en känsla av att jag skulle fortsätta göra det även om det kunde ledas i bevis att netto-nyttoeffekten var negativ."

Slutcitat, och jag är inte säker på att jag kan skriva under på mr Saunders sista poäng. Om det visade sig att barnböcker aktivt skadade människor skulle jag antagligen lära mig snickra stolar eller något liknande i stället.

Så. Barnlitteraturen kommer kanske att rädda oss alla från en säker katastrof OCH vi bör lägga band på våra förväntningar. Bilderböcker – och deras publik –  kan rymma raffinemang, mystik och nyanser OCH jag ägnade en gång större delen av ett år åt att komma på hur jag skulle få två sköldpaddor att dela på en hatt.

Jag står på en scen och håller ett tal som börjar bli lite väl långt, medan mitt ansikte pryder framsidan av den här byggnaden OCH jag är djupt hedrad av ert stöd och det här priset och jag lovar att försöka fortsätta göra er stolta och stå till den här konstformens tjänst efter bästa förmåga.

Tack så väldigt, väldigt mycket.