Förenar poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos
Texten är skriven av juryn 2004.
I sitt författarskap knyter Bojunga an till den tradition av magisk realism och fantastiska berättelser som utvecklats på den latinamerikanska kontinenten, en tradition som hon vidareutvecklar och fulländar. I hennes muntliga och av en stark scenisk närvaro präglade berättande kan allt hända. På ett särpräglat sätt förenar hon lekfullhet, poetisk skönhet och absurd humor med frihetspatos, social kritik och ett stark engagemang för det utsatta barnet. Fantasierna fungerar ofta som ett sätt att bearbeta svåra personliga upplevelser eller som en tillflykt undan en obarmhärtig verklighet.
Bojunga låter läsaren gå rakt in i huvudpersonernas drömmar och bli delaktiga av deras upplevelser. Vid åtta års folder flyttade hon till Rio där hon 1951 blev skådespelare i ett teatersällskap som reste runt på den brasilianska landsbygden. De insikter om den utbredda analfabetismen som hon då fick gjorde att hon blev en av grundarna till en skola för fattiga landsbygdsbarn som hon var med om att driva under fem år. Hon arbetade sen länge på radio och TV innan hon 1972 debuterade som barnboksförfattare.
I sin första barnbok, Os Colegas, 1972 (Kompisarna, 1986), liksom i Angélica, 1975 (ej i svensk översättning), är huvudpersonerna förmänskligade djur, något som förstärker komiken. Redan dessa böcker hade karaktären av psykologiska bearbetningar – Angélica handlar om en gris som först vill vara svala men så småningom lär sig acceptera sin särart. A Bolsa Amarela, 1976 (Den gula väskan, 1984), har en liknande karaktär, men nu med en ung flicka i huvudrollen, medan A Casa da Madrinha, 1978 (Alexander och påfågeln , 1983), gestaltar ett övergivet gatubarns utopiska drömmar och fantasier. Två av böckerna har karaktären av sorgearbeten: mästerstycket Corda Bamba, 1979 (Maria på slak lina, 1986), handlar om hur en ung flicka med hjälp av sina fantasier lyckas ta till sig att hennes föräldrar förolyckats, medan O Meu Amigo Pintor, 1987 (Min vän målaren, 1987), kretsar kring en ung pojkes tankar kring en vuxen väns oförklarliga självmord.
För Bojunga är vardagen fylld av magi: där växer önskningarna sig så tunga att man bokstavligen inte kan lyfta dem, där talar säkerhetsnålar och paraplyer lika självklart som snurror och bollar, där lever djur lika mångskiftande och lika sårbara liv som någonsin människor. Bojungas texter har också ett markerat barnperspektiv. Hon betraktar världen med det lekande barnets fantasifulla blick. Den magiska realismen och den psykologiska skarpsyntheten förenas med ett starkt socialt och demokratiskt patos. Bojunga, som började skriva då diktaturen ännu höll Brasilien i ett järngrepp, bedriver subversiv verksamhet. Detta lät sig lättare göra i barnlitteraturen, eftersom – med Bojungas egna ord – generaler inte läser barnböcker. Hon har den muntliga berättarens förmåga att gripa tag i läsaren redan på berättelsens första sida. Bojunga har också skrivit teaterpjäser och använder sig gärna av ett sceniskt berättande och balanserar skickligt på gränsen mellan humor och allvar.
Bojunga har också skrivit mera realistiska böcker, t ex Seis Vezez Lucas, 1995. I sin senaste bok, Retratos de Carolina, 2002 (ej översatt till svenska), har den ständigt experimenterande författaren slagit in på en ny väg. Här låter hon oss följa huvudpersonen från barndomen och ända in i vuxen ålder i en roman som delvis har metakaraktär. Därmed vidgar Bojunga gränsen för barn- och ungdomsboken i ett försök att, som hon själv skriver, ge plats åt både sig själv och de personer hon skapat i ett enda hus, ”ett hus som jag har uppfunnit”.
Bojungas verk har översatts till flera språk, bland annat franska, tyska, spanska, norska, svenska, hebreiska, italienska, bulgariska, tjeckiska och isländska. Hon har tilldelats ett flertal priser, bland annat Jabutipriset (1973), det prestigefyllda HC Andersen-priset (1982) och Rattenfänger- Literaturpreis (1986).
Foto: Stefan Tell
