Glasklar och skimrande prosa

Mångfasetterad och gränsöverskridande

Texten är skriven av Lena Kåreland och Katarina Eriksson Barajas.

Ungdomar i livsavgörande situationer, i kriser där allt drivs till sin spets, står ofta i centrum i Marion Brunets romaner. Hon belyser brännande sociala frågor och skildrar med stor förståelse utsatta grupper och unga människor i revolt mot de livsmönster som råder i ett alltmer materialistiskt och hotfullt samhällsklimat.

Brunet är en kompromisslös, flerfaldigt prisbelönad författare. Hennes varierade verk är mångfasetterade och i flera avseenden gränsöverskridande. Hon har själv betonat att hon värjer sig mot att dela upp litteraturen i alltför snäva kategorier. För Marion Brunet finns det således ingen väsentlig skillnad på litteratur för ungdomar och för vuxna. Hon rör sig fritt mellan olika genrer: dystopier, thrillerartade skildringar och berättelser med drag av äventyr och fantasy, allt framskrivet på ett språk kännetecknat av en utpräglad stilkänsla och en glasklar, ibland frän, realism där varje detalj blir betydelsefull.

Marion Brunet, född 1976, är bosatt i Marseille, och debuterade 2013 med ungdomsromanen Frangine (Syrran), en berättelse om ett syskonpar, bror och syster, som har två mammor som blivit föräldrar genom IVF-behandling. Här riktar hon ljuset mot den homofobi som främst drabbar dottern i familjen. Sedan dess har Brunet publicerat ett femtontal verk, främst ungdomsromaner men även vuxenromaner samt några böcker för yngre barn. 2024 utkom hennes två senaste verk: andra delen i trilogin Ilos och romanen Nos armes.

En återkommande tematik i Brunets författarskap är social utsatthet och våld, och den ångest inför framtiden som drabbar främst de unga. Trots författarröstens intensitet kan Brunet ändå vara lågmäld och hon blir aldrig sentimental eller agitatorisk. Den spänning som skickligt byggs upp kombineras effektfullt med en reflekterande och eftertänksam berättarhållning som bidrar till att förstärka berättelsernas svärta. Utan åthävor men med stor sensibilitet interfolieras i texten kampen mot fördomar och längtan efter förändring, oavsett om det handlar om homosexuella, prostituerade, klimatflyktingar eller människor som utsätts för rasism.

Också berättelsernas bipersoner framträder som viktiga karaktärer, åldersgränser överskrids och vanligen ges kollektivet – gruppen, skolklassen, familjen, kärleksparen, ungdomsgänget – större betydelse än de enskilda individerna. I Dans le désordre (I oredan) exempelvis skildras hur sju ungdomar flyttar samman och förenas i sin längtan efter en bättre värld. De är idealister och vill leva efter andra normer än sina föräldrar. Romanen har sin utgångspunkt i en manifestation som blir upptakten till ungdomarnas vänskap, och den rymmer också en intensivt berättad kärlekshistoria. 

Tid och miljö växlar men huvudsakligen skriver Brunet nutidsskildringar i fransk miljö. Ett undantag är Sans foi ni loi (Utan tro utan lag) som utspelar sig i Vilda Västern och kan beskrivas som en utvecklingsroman om en ung pojke som mognar till man. La gueule du loup (Vargens käft) tilldrar sig på ön Madagaskar. Dit har två franska flickor, till karaktären varandras motsatser, rest för att söka nya upplevelser och leva lättjefullt liv vid vackra havsstränder. De har tagit studenten, vill njuta av sin nyvunna frihet och är öppna för allt. Det de får vara med om blir dock inte bara en kulturkrock – de får en helt ny syn på hur livet kan te sig. Upptäckten av turismens baksidor är chockartad. Den skrämmande färden in i djunglerna innebär inte enbart bekantskap med en ny miljö och inblick i kolonialt maktmissbruk. Främst handlar det om en initiationsresa som ger de båda flickorna självinsikt.

Miljöskildringen blir inte sällan betydelsebärande i Brunets texter. Med lätta penseldrag och med en varm och ljus kolorit målar hon fram miljöer som bildar en vilsam kontrast till berättelsernas mörka intriger. I exempelvis vuxenromanen L´été circulaire (Sommaren som upprepar sig), om tonårsgraviditet, får vi ta del av ett ödesmättat drama som tilldrar sig i en sömnig, småtrist och händelselös by i Provence under en het sydländsk sol. Som titeln låter ana rör sig livet i en ständig kretsgång. Allt upprepas. Livets determinism är svår att påverka.

I varje roman skriver Brunet fram en ny värld och nya livsomständigheter, men förmågan att överraska läsaren och ge oväntade inblickar i en komplex tillvaro är densamma i bok efter bok. Det finns i nästan varje skildring drastiskt dramatiska scener som kan kännas utmanande och ibland få läsaren att nästan tappa andan. Så är det exempelvis i Des rires de hyènes (Hyenornas skratt), en kortroman som inleds med att den nyutexaminerade högstadieläraren Julien i början av hösten möter sina elever med spänning och otålighet inför uppgiften att få dela med sig av sin passion för litteratur. Men det blir inte som han tänkt sig. En av eleverna sätter i system att på alla sätt mobba den nye läraren, och berättelsens brutala upplösning öppnar sig för flera tolkningar.

Plein gris (Helgrått), den ungdomsroman som i Frankrike fått särskilt stor uppmärksamhet, är en närmast klaustrofobisk historia om några ungdomar under en segling från Bretagne till Irland. Vatten, hav och elementens raseri är viktiga fundament i denna roman, där läsaren redan i de första meningarna kastas rakt in i katastrofen. Den segling ungdomarna så länge drömt om och minutiöst planerat utvecklar sig till en mardröm. Deras karismatiske ledare hittas död och den pockande frågan vad som egentligen har hänt honom, i kombination med en hotande storm, skapar berättelsens driv. Den rent konkreta spänningen och de fysiska strapatserna blir en del av den psykologiska dynamiken mellan ungdomarna. Båtens begränsade utrymme ska härbärgera såväl starka känslor som pyrande misstankar, och det gäller att i det rasande ovädret styra inte bara segelbåten utan också behärska de affekterade stämningar som uppstår. Relationen mellan de överlevande är laddad och känslokontrollen hotar ständigt att brista. Vartannat kapitel är berättat i dåtid, där bakgrunden till dagens situation rullas upp, vartannat tilldrar sig i den nutid där de fyra för en intensiv kamp för att överleva.

Ett mäktigt och imponerande verk är trilogin Ilos. Denna dystopi som bottnar i antikens myter och berättelser utspelar sig år 2052, då klimatkrisen nått sin kulmen och hettan gjort flera orter i medelhavsländerna obeboeliga. De har helt enkelt försvunnit från kartan. Till en början är handlingen förlagd till Marseille där åtta tsunamier och ständigt stigande havsnivåer begravt stora delar av staden. I berättelsens centrum står Nolane och hennes bror, som ägnar sig åt att dyka i de översvämmade lyxvillorna och leta efter dyrgripar som de sedan kan sälja för att på så sätt kunna överleva i ett närmast rättslöst och ojämlikt samhälle. Det är en värld utan nåd, styrd av en hänsynslös mafioso, kallad Kommendören. Beträffande personskildringen i Ilos arbetar Brunet denna gång med starka kontraster. Gestalterna har sagans entydiga karaktärer, även om var och en har sin speciella historia och bakgrund. Som så ofta hos Brunet blir det en grupp ungdomar som tar upp kampen mot samhällets orättfärdighet. Den solidaritet och sammanhållning som de utvecklar förmedlar trots allt ett visst framtidshopp.

Marion Brunet tar gärna spjärn i historien och går osökt i dialog med den franska äventyrsromanen. Det går att se likheter med både Victor Hugos och Alexandre Dumas berättelser där onda och goda krafter ställs mot varandra. Samtidigt har hennes verk stark bäring på vår tid. Hon är dagsaktuell i sina ämnesval men tidlös i texternas anknytningar till sagor och myter.