”Barnlitteraturen behöver tas mer på allvar”

Du har fått flera litteraturpriser i Frankrike. Vad betyder det för dig att tilldelas Astrid Lindgren Memorial Award?

– Det betyder enormt mycket att få detta internationella pris, det största barnbokspris som finns och med så många nominerade. Att ha tilldelats Astrid Lindgren Memorial Award innebär ett stort erkännande för mig och mitt författarskap och det är av vikt även för barnlitteraturen generellt. Jag hoppas att priset kan bidra till att öka barnbokens anseende i Frankrike.

Har du en favorit bland Astrid Lindgrens karaktärer?

– Jag är inte så inläst på Astrid Lindgrens författarskap i dess helhet. Men som barn var jag mycket förtjust i Emil i Lönneberga. Pippi Långstrump däremot läste jag inte. Men jag känner stor respekt för och samhörighet med Astrid Lindgrens grundläggande värderingar som jag i mycket delar: Känslan för jämlikhet och engagemanget för naturen.

Varför är barn- och ungdomslitteraturen viktig och hur behandlas den i dag, exempelvis i ditt hemland Frankrike?

– Barn- och ungdomslitteraturen har en central roll för barn, den vidgar deras erfarenheter och innebär ett möte med konsten. I Frankrike behöver dock barnlitteraturen tas mer på allvar och ses i jämbredd med litteraturen för vuxna. Här återstår mycket arbete. Det finns de som bara läser mina böcker för vuxna och aldrig mina böcker för ungdomar. De vill inte se den röda tråd som löper mellan min produktion för vuxna och den för barn.

Miljön, och särskilt naturen, är betydelsefull i dina böcker. Hur ser du på naturen och dess roll i dina verk?

– Vad jag tycker är särskilt viktigt och försöker få fram i mina berättelser är relationen mellan de kroppsliga sensationerna och naturen. Kroppen är central och deltar i ett samspel mellan det yttre och det inre. Människan påverkas känslomässigt och även rent fysiskt av naturen. Det finns de som säger att de rentav blir sjösjuka när de läser Grått hav. Och i L’été circulaire får den tryckande hettan och den gassande solen en direkt inverkan på personernas agerande. Jag försöker visa hur känslor som hetta, kyla och även längtan, ångest och ilska har ett starkt samband med naturen och kroppen. Naturen är en integrerad del i berättandet.  

Foto: Samuel Kirzenbaum

De flesta av dina böcker utspelar sig i vår samtid och behandlar aktuella problem som klimatfrågor, fattigdom och sociala ojämlikheter i samhället. Men du skriver aldrig på ett agitatoriskt eller propagandistiskt sätt. Hur går du till väga?

– Det är min önskan att inte propagera för några särskilda åsikter. Jag vill visa upp hur det kan se ut i världen och på så sätt ge läsaren möjlighet att ställa sina egna frågor. Det gäller att läsaren finner en egen väg utifrån det jag skriver. För mig som författare är det också angeläget att inte bli alltför fylld av patos. Det sentimentala försöker jag också undvika.

Grått hav är en roman med stark spänning. I denna berättelse, som utspelar sig på en segelbåt, skapas spänningen redan i de inledande raderna. En av de fem ungdomarna hittas död i vattnet. Vad har hänt? Är intrigen i dina böcker uttänkt redan från början eller kommer den efter hand?

– I det stora hela har jag upplägget klart för mig, men jag undviker att ha en alltför precis plan för hur handlingen ska förlöpa. Det finns dock undantag. I mina spänningsromaner såsom Grått hav och La gueule du loup har jag från början full koll över historiens utveckling kapitel för kapitel.

Många ungdomar protesterar i dina böcker. Ett exempel är Dans le désordre om en grupp som förenas i längtan efter en bättre värld. Här står som ofta i dina böcker ett kollektiv i centrum. Samtidigt skildras en ömsint kärlekshistoria  som utgör en motvikt till bokens starkt dramatiska och våldsamma scener. Arbetar du ofta med kontraster på detta sätt när du komponerar dina böcker? 

– Nej, jag tror inte man kan säga det. Istället försöker jag arbeta med språket för att åstadkomma en balans i mina berättelser. Jag försöker växla mellan olika stilnivåer. Mot mer poetiska och lugna partier, ofta är det naturskildringar som har den funktionen, ställs avsnitt som är hållna i en råare ton, som är häftiga, brutala och våldsamma. På så sätt försöker jag åstadkomma rytm och variation i berättandet.

Jag vill visa upp hur det kan se ut i världen och på så sätt ge läsaren möjlighet att ställa sina egna frågor. Det gäller att läsaren finner en egen väg utifrån det jag skriver.

Du är ingen traditionell ungdomsförfattare. Skolan spelar till exempel en liten roll i dina böcker. Men i Le rire des hyènes är det en lärare som står i centrum. En lärare som helt misslyckas med att förmedla sin kärlek till litteraturen till eleverna. Det är en historia med stark laddning och med en upplösning som känns som ett knytnävsslag i magen. Vad säger du om slutet i denna bok?

– Le rire des hyènes är en bok som bryter av i min produktion. Jag tyckte det var intressant och utmanande att vända på perspektivet och låta en lärare vara den som blir mobbad, inte någon elev. På så sätt blir det en annorlunda historia. Och slutet är verkligen inte i något avseende moraliskt. Men vad jag vill visa är att lärare också är människor. Om de utsätts för ett alltför stort psykiskt lidande och en alltför stark press vet man inte vad som kan hända. Man kan totalt tappa fattningen och handla helt omotiverat. Det rationella gäller inte längre, känslorna tar över. Det har varit fascinerande att se vilka diskussioner denna bok kan ge upphov till i skolklasser. Debatten blir särskilt livlig och intensiv beträffande lärarens situation och handlande.

Hur förhåller du dig till den franska berättartraditionen? Jag tycker det går att placera in dig i traditionen från Victor Hugo, det samhällsengagemang som finns hos honom, hans ställningstagande för de utsatta och de som står längst ned på samhällsstegen. Alexandre Dumas förmåga att skapa spänning och äventyr tänker man också på när man läser dina böcker.

– Oj vad jag som barn och ung älskade Alexandre Dumas och hans De tre musketörerna. Den boken läste jag om och om igen. Här är ju också vänskapen så central, vilket nog har inspirerat mig i mitt skrivande. Vänskap av olika slag liksom gruppers gemenskap har en central roll i flera av mina böcker. Beträffande Victor Hugo är jag mer fängslad av hans poesi än av hans romaner. Jag har framförallt läst hans dikter och särskilt fäst mig vid de som skildrar de fattiga och de utsatta. Flera av hans dikter handlar om gruvarbetares villkor och en av de mest kända av dem är ”Ode à la misère”. Den grep mig djupt när jag som barn läste den. Bland klassiska författare som betytt mycket för mig vill jag också nämna Guy de Maupassant. Det är en enastående författare som berör sociala skillnader och orättvisor med både stor finess och skärpa. Hans romaner har präglat mig.

Du är huvudsakligen en realistisk nutidsförfattare. Ett undantag är Sans foi ni loi som utspelar sig på 1800-talet i USA. Men du knyter ibland även an till saga och myt, inte minst i den pågående trilogin Ilos. I denna dystopi tycker jag mig förnimma den grekiska myten i bakgrunden, och personerna här är tecknade entydigt i linje med sagans gestalter. Ont ställs mot gott som i folksagorna. Är det så du tänkt när du lagt upp denna berättelse.

– Nej, jag har inte medvetet tänkt så. Jag tror det är genren, en dystopi som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, som gör att man kan återfinna något av sagans och mytens mönster i Ilos. Beträffande myten är det en av mina läsare som framhållit att Dans le désordre helt följer det grekiska dramats mönster. Men jag har inte alls medvetet arbetat i linje med den antika teaterns kompositionsmönster. Däremot är kollektivet viktigt för mig i båda dessa böcker liksom i många andra av mina texter. Kollektivet hänger nära samman med vänskapen och i en värld med ett allt hårdare samhällsklimat och en utpräglad individualism är det viktigt med gruppen som förenas i vänskap och i känslan av samhörighet. Där, i kollektivet, förnimmer jag ett visst hopp för framtiden och en bättre värld.

En bok som jag fäst mig vid är Vanda. Här skildras det lilla barnet, en sexåring och hans mamma. Det är en gripande skildring om Vanda och hennes son så ensamma och utsatta i världen. Här finns också hela tiden det blå Medelhavet med. Den sista meningen lyder: ”Du och jag, det blå. Du och jag mot resten av världen.” Det är på sätt och viss ett motto för ditt författarskap. Ensamheten, övergivenheten, de små mot resten av världen, människan mot naturen. Är det så du tänkt?

– Ja, det skulle man kunna säga. Denna roman har ett mycket tragiskt slut, ett slut som svarar mot den situation i vilken världen av i dag befinner sig. De sista orden uttrycker stor sorg och stor ensamhet. De små mot resten av världen kan nog också ses som ett genomgående tema i mina verk. Men för mig står människan inte mot naturen. Tvärtom.

Intervjun är gjord av Lena Kåreland, ledamot i juryn.