En omsorgsfull visionär

Ett övertygande och innovativt bildspråk

Texten är skriven av juryn 2017.

Wolf Erlbruch är illustratör och bilderboksskapare verksam i Tyskland. Han föddes i Wuppertal 1948 och efter studier i grafisk formgivning arbetade han främst som illustratör för tidningar som Stern och Esquire innan han började undervisa. Erlbruch har innehaft två professurer i illustration; vid Bergischen Universität Wuppertal och Folkwang Universität der Kunste i Essen. Han har givit ut ett tiotal egna verk och illustrerat närmare femtio titlar med texter av andra författare.

Wolf Erlbruchs bana som bilderbokskonstnär inleddes när en förläggare såg några lejon han tecknat för en annons och insåg hans potential för bilderböcker. Året var 1985 och titeln på debuten blev The Eagle That Would Not Fly (Örnen i hönsgården) med text av James Aggrey. Han säger själv att han illustrerade boken för att kunna visa sin då nyfödde son att hans pappa gjort en barnbok.

Det dröjde sedan fem år till nästa bok, med den långa tyska titeln Vom kleinen Maulwurf, der wissen wollte, wer ihm auf den Kopf gemacht hat (1989, Det var det fräckaste!), ett samarbete med författaren Werner Holzwarth. Den bröt en del rådande tabun genom ämnesvalet; en liten mullvad som plötsligt får bajs på huvudet från en okänd avsändare och vill ha reda på vem den skyldige är. Boken blev en stor framgång, översattes till ett trettiotal språk och etablerade Wolf Erlbruch som illustratör och bilderboksskapare för barn och ungdom.

Erlbruchs bildskapande bottnar i en lång, gedigen tradition med rötter i det tidiga 1900-talet och präglas av kraftfulla linjer och grafisk träffsäkerhet. Samtidigt vrider och expanderar Erlbruch sin bildgestaltning i flera riktningar; collage och grafiska experiment är viktiga och betydelsebärande.

Följer man tidslinjen i Wolf Erlbruchs produktion blir det också tydligt hur hans egen kreativa nyfikenhet leder honom vidare. Själv anser Erlbruch att det för en illustratör är viktigt att inte bara försjunka i det egna uttrycket. Han menar att kvalitet i skapandet föds ur ett brett intresse för omvärlden som kan införlivas i böckerna.

Djur, inte minst björnar, finns ofta med som karaktärer och bärare av hans berättelser. Men han ser bortom det söta och lättillgängliga, ofta klichéartade, i traditionella djurmetaforer: ”Djur är egentligen inte vackra, de är fenomenala. Vi fascineras av deras uppriktiga sätt att vara. Detta fenomenala vill jag bevara. Djuret ska inte ’tamagotchifieras’”, säger konstnären.

I likhet med många samtida kollegor är Wolf Erlbruch skeptisk till de begränsningar målgruppstänkande och kategoriindelningar kan leda till. Han säger att han inte vill skapa böcker som är särskilt anpassade för barn. Däremot anser han att det är viktigt att han själv är ärlig med sina känslor och förmedlar det i sina verk.

Sensmoralen han ofta förmedlar är att vi borde betrakta oss själva med lite distans och acceptera också de mindre vackra drag vi alla har, det kanske är just de dragen som gör oss speciella. Die fürchterlichen Fünf (1990) fördjupar denna existentiella fråga genom att föra samman fem djur; en hyena, en spindel, en fladdermus, en råtta och en padda, alla med ett yttre som traditionellt betraktas som oattraktivt eller skrämmande. Utanförskapet och omgivningens intolerans är dessa karaktärers gemensamma trauma och berättelsen spinner kring hur vännerna tillsammans försöker bli sedda och accepterade, både av sig själva och av andra, sina egenheter till trots.

Wolf Erlbruch låter sin teckningskonst blomma ut för fullt i karakteriseringen av de ”förfärliga fem”. Här ser vi en medveten blinkning till Akira Kurosawas film De sju samurajerna med en sparsam miljögestaltning som för tankarna till Asien och japanska träsnitt.

I flera av Erlbruchs verk finns självbiografiska drag och referenser. Den lille mullvaden bär ett par runda glasögon precis som sin tecknande upphovsman och Leonard (1991) är titeln på en av hans böcker men samtidigt namnet på konstnärens son. Man anar hur temat, att vara rädd för hundar, kan vara något som den verklige Leonard ställts inför. Pappa har sedan hittat på en lösning, lika överraskande som effektiv och finurlig, och gestaltat den i bokform.

I Frau Meier, die Amsel (1995) figurerar en lätt vardagsfrånvänd make, även han med runda glasögon, som försjunken i sig själv och sina konstnärliga intressen inte är mottaglig för vardagens möjligheter och mirakel. Hans hustru lever däremot med ett vidöppet sinne för de aspekter av verkligheten som går honom förbi och blir den som till slut får livet att bokstavligt talat lyfta.

Wolf Erlbruch ger sig ofta ut på existentiella upptäcktsfärder. Med humor och skärpa ställs viktiga frågor om livets och dödens mening och innebörd i böcker som La grande question (2003), Frau Meier, die Amsel och Ente, Tod und Tulpe (2007, Anden, döden och tulpanen). Erlbruch lär inte ut något, låser inte föreställningen utan inbjuder till en stund av gemensamma funderingar över frågor han själv söker svar på. Den dialog som skapas mellan barn och föräldrar som läser tillsammans har Erlbruch nämnt som en viktig och eftersträvansvärd del av sitt arbete.

Ente, Tod und Tulpe har hyllats som en modern klassiker. Med sitt enkla och renodlade innehåll blir den en meditation över livets villkor och dödens närvaro och oundviklighet. Berättelsen är en nutida version av det medeltida dödsdansmotivet, där människor i alla åldrar och av alla stånd förr eller senare måste möta döden. Motivet undersöks här varsamt och kärleksfullt och Erlbruch lyckas gestalta en ömhet och närhet i relationen mellan anden och döden som kan lätta upp det mörker som ofta vilar kring dessa frågor.

En av mest omdiskuterade titlarna Erlbruch illustrerat är L'ogresse en pleurs (1996) med text av Valérie Dayre. Det är till formen en ond saga om en desperat kvinna som vill äta ett barn. I allegorisk form behandlas här svåra och viktiga frågor om relationen mellan barn och föräldrar, om symbios och frihet, kärlek och skräcken för förlust. Den magiskt realistiska gestaltningen närmar sig en mardrömskänsla och har en lång efterklang, det är en bok man inte glömmer.

Ett gott exempel på Wolf Erlbruchs förmåga att hitta friska oväntade bildvärldar är Der Bär, der nicht da war (2014, Björnen som inte var där) med text av Oren Lavie. Här möter vi en djärv och mer stiliserad gestaltning av ett av Erlbruchs favoritmotiv, björnen, men färgbehandlingen och inte minst skildringen av skogen känns ny, tidigare osedd och överväldigande. Sällan eller aldrig i en bilderbok har en skog varit så mycket skog, så färgrik, så formrik, grön och doftande.

Med sin avancerade collageteknik bygger Erlbruch ofta upp bilder som för tankarna till en teaterscen. Den känslan förstärks av att det som blir fond och kulisser rent visuellt skiljer sig från de aktörer som befolkar berättelsen. Karaktärernas rörelser och fysiska närvaro förstärks och intensifieras när de ställs mot de stramare och mer abstrakta elementen i bakgrunden. Samma förstärkande effekt uppnår Erlbruch också ibland genom att låta aktörerna framträda mot den rena vita eller lätt färgade boksidan som i La grande question. Flera av hans böcker har också blivit dramatiserade för teater; Ente, Tod und Tulpe, Das Bärenwunder (1992, Björn-undret) och Die fürchterlichen Fünf för att nämna några.

Med sitt övertygande och innovativa bildspråk har Wolf Erlbruch inspirerat kollegor och återklanger av hans verk kan spåras i många länder hos samtida illustratörer. Erlbruch har belönats med ett stort antal priser och utmärkelser. Han tilldelades 2006 Hans Christian Andersen Award av IBBY International och har två gånger fått Deutscher Jugendlitteraturpreis; 1993 för Das Bärenwunder och 2003 för sin samlade produktion. Bologna Ragazzi Award har också premierat honom två gånger, 2001 för Das Neue ABC-Buch (2000) och 2004 för La grande question. Årets mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne har även uppmärksammats för sitt mycket medvetna och utvecklade sätt att arbeta med böckernas form. För sitt grafiska hantverk mottog han 2003 Gutenbergpriset av staden Leipzig.