Foto: Susanne Kronholm
Han växte upp som yngst av sju bröder och det har präglat honom som författare. I folkvimlet på bokmässan i Bologna, bara timmar efter tillkännagivandet, berättar Bart Moeyaert om sitt skrivande.
− Jag växte upp som den yngste i en stor familj, där jag brukade lyssna på alla andras historier och lärde mig att lyssna noga. Senare kände jag att det var säkrare att skriva än att prata, eftersom jag gillade att tänka efter och ta tid på mig innan jag sade något. Från det ögonblick då jag upptäckte böcker, fascinerades jag av dem som föremål. När jag sedan lärde mig att läsa blev de ett sätt att andas.
− Vilken svår fråga! Folk har sagt till mig att det känns som att läsa en film, att det är poetiskt och att de kan hitta betydelser om de läser långsamt och mellan raderna. Men det är ju inte så jag själv tänker när jag skriver.
− Mina berättelser kommer inifrån mig, så de speglar hur jag ser på världen. Jag vill inte bara beskriva karaktärerna utan försöker hitta karaktärens röst, hitta en musikalitet. För mig är det viktigt att bli sedd och lyssnad på, så därför är det ett återkommande tema i mina böcker. Det är inte min avsikt att skriva om inkludering, men jag gör det. Eftersom jag är yngst av sju bröder slåss jag alltid för den minsta eller den svagaste. När något inte går rätt till så står jag upp för det.
− För tio år sedan hade jag svarat att litteratur bara består av pappret mellan omslaget. Det förändrar inget i stort och det krävs en läsare för att ge det liv. Men nu tror jag att böcker kan förändra både världen och människorna. Litteraturen öppnar upp ditt sinne och spränger gränser. Litteraturen ger dig ett språk för att kunna uttrycka dig och säga din mening. Litteratur kan få dig att känna dig arg, och det är viktigt att bli arg för det betyder att du tvingas tänka efter.
− Det är tuffa tider för barn- och ungdomslitteratur idag, med hård konkurrens från exempelvis film och bilder. Så vi måste kämpa för bra barn- och ungdomslitteratur.
− Jag var himlaglad! Astrid Lindgren har ända sedan barndomen varit en viktig del av mitt liv och när priset till hennes minne instiftades var det underbart att bli nominerad. Sedan nominerad igen och igen… Till slut tänkte jag att det aldrig skulle hända mig. Men så blev det - och det är jag så lycklig för.
− Jag hoppas det inte kommer förändra mig. Jag vill avsluta en poesibok som ska ges ut i oktober, så jag fortsätter mitt arbete som planerat. Men, priset har så klart påverkat mig, att få höra vad juryn tänker om mitt arbete och att de ser mig – det är som att få en stor kram och det peppar mig att fortsätta skriva.
Intervjun gjordes i april 2019.
