En poetisk ton mellan sorg och hopp

Djup förståelse för ungas tankar och känslor

Texten är skriven av juryn 2018.

Jacqueline Woodsons författarskap omfattar drygt trettio titlar; romaner, lyrik och bilderböcker, översatta till ett tiotal språk. Hon vänder sig framförallt till läsare i de lägre tonåren men skriver också för äldre tonåringar och vuxna. Debuten kom 1990 med Last Summer with Maizon, första delen i en trilogi om vänskapen mellan två flickor. Redan här visar Jacqueline Woodson prov på mästerliga personbeskrivningar och djup förståelse för ungas tankar och känslor. Samma år utkom The Dear One, en berättelse om tonårsgraviditet.

Rasism, segregation, ekonomiska orättvisor, social utsatthet, fördomar och sexuell identitet är återkommande teman. Böckerna är skrivna i jagform och perspektivet är oftast kvinnligt. Men ibland är det pojkar som berättar, som i Locomotion (2002) där elvaårige Lonnie för ordet. Han och lillasystern Lili har förlorat sina föräldrar i en eldsvåda och bor nu hos två olika fostermammor. Lonnies längtan efter systern är enorm. I skolan har läraren uppmuntrat eleverna att skriva poesi och för Lonnie blir skrivandet, sökandet efter de rätta orden, ett led i sorgearbetet. ”Writing makes me remember”, kan man läsa i en av hans dikter. ”It’s like my family comes back again when I write”. Skrivandet har för Lonnie, liksom för flera andra av Jacqueline Woodsons karaktärer, en terapeutisk funktion. I uppföljaren Peace, Locomotion (2009) skriver han brev till systern som han vill ge henne när de är äldre och kan vara tillsammans. Breven ger hopp och tröst och är lika poetiska som dikterna.

Brown Girl Dreaming, som utkom 2014, är en självbiografisk berättelse som på många sätt är navet i Jacqueline Woodsons författarskap och den belönades samma år med The National Book Award. Hon skildrar här inte bara sin egen uppväxt utan synliggör också ett stycke afroamerikansk historia från gräsrotsnivå. Som så ofta i Woodsons verk länkas det individuella till det allmänna. Hon växer upp under 1960- och 70-talen, en tid som präglas av medborgarrättsmanifestationer, polisbrutalitet och våld. Detta är en poetisk självbiografi, en lyrisk klippbok sammansatt av egna minnen och familjens berättelser.

Platser är av central betydelse i Jacqueline Woodsons författarskap. I Brown Girl Dreaming finns tryggheten och kärleken i South Carolina hos morföräldrarna. Doftande trädgårdar och en vidsträckt blå himmel står här i bjärt kontrast mot Brooklyns grå betong och trångboddhet. Miljöbeskrivningarna är detaljerade; berättelserna präglas i hög grad av de kvarter, gator och lägenheter som bebos av hennes karaktärer. Beskrivningarna tydliggör också klyftorna i samhället och visar skillnaden mellan olika grupper i minsta detalj. Kläderna är också markörer, någon i ett afroamerikanskt bostadsområde kan t ex reflektera över att en kompis plötsligt har skor som bara vita bär.

After Tupac and D Foster (2008) är en berättelse om stark vänskap. Två flickor som lever med sina mammor, under knappa omständigheter men i trygghet, möter en tredje som lever vind för våg i samhällets utkant. Det är en berättelse om längtan efter en mamma och ett bättre liv, drömmar som deras stora idol Tupac Shakur gestaltar i sina texter. Han, denne världsberömde artist som rappar om deras verklighet och vardag, blir en dag plötsligt skjuten till döds vilket drabbar de tre flickorna hårt. Woodson kryper under huden på flickorna i deras stora sorg efter idolen, men lämnar dem inte utan framtidstro.

Kärlek i form av den drabbande passionen skildrar Jacqueline Woodson i If you Come Softly (1998). Den vita medelklassflickan Ellie stöter en dag i skolan bokstavligen ihop med Jeremiah, son till en svart berömd filmproducent, och de blir blixtförälskade. Ellies berättelse är i jagform och beskriver den spröda kärleken dem emellan, medan Jeremiahs version berättas i tredje person och blandas med omvärldens reaktioner, mot bakgrund av rasism och polisbrutalitet. ”Thing about white people," säger Jeremiah's far till sin son, "they know what everybody else is, but they don't know they're white.”

Den trettonårige pojken i From the Notebooks of Melanin Sun (1995) delger sina anteckningsböcker all sin upprördhet och ilska när han förstår att hans mamma älskar en kvinna, som därtill är vit. Läsaren får följa Melanin Suns tankar och känslor, från vrede och förtvivlan till gradvis förståelse och slutligen acceptans.

Melanin Sun skriver dagbok för att bearbeta sina känslor. Det gör också Laurel, den femtonåriga huvudpersonen i Beneath a Meth Moon (2012), som måste konfronteras med sina mörka minnen för att kunna gå vidare i sitt liv och bli fri från sitt drogmissbruk. Hon förlorade både sin mamma och sin mormor i den tropiska cyklonen Katrina, som drabbade USA:s södra kust 2005. Mormoderns ord från barndomen blir som ett mantra, ”While you are living … It’s the rocks in your life that will stand by you. Your words, your friends, your family”.

Familjeskildringarna hos Woodson är centrala. Läsaren möter ofta familjer med såriga relationer, inte sällan med fysiskt eller mentalt frånvarande fäder. I Hush (2002) berättar Jacqueline Woodson om förluster och uppbrott och om svårigheterna med att börja ett nytt liv. En familj, som består av mamma, pappa och två tonårsdöttrar, tvingas här byta identitet och flytta till en annan ort. Pappan var tidigare den enda afroamerikanska polisen i sitt distrikt i Denver, Colorado. Han blev vittne till hur två av hans kollegor sköt och dödade en obeväpnad afroamerikansk pojke, som just sträckt händerna över huvudet, och valde då att vittna mot sina kollegor. För att få vittnesskydd tvingas familjen flytta.

Genom den yngsta dotterns ögon får läsaren bevittna hur fadern går djupare och djupare in i en depression. Onåbar sitter han vid fönstret försjunken i sina tankar, medan modern tar sin tillflykt till Jehovas vittnen. De båda döttrarna väljer olika vägar för att klara den nya tillvaron. Den ena koncentrerar sig helt på studierna för att kunna komma in på ett bra college, den andra börjar frenetiskt att löpträna. ”I am no longer who I was in Denver, but at least and most I am”, säger en av flickorna. Det vill säga, hon låter sig inte bli ett offer för omständigheterna.

Jacqueline Woodsons berättelser andas medmänsklighet, solidaritet och empati. Hon har en förmåga att ge varje karaktär en tydlig röst på ett varierat och skenbart enkelt språk. Genom dem gestaltar hon sin samtidshistoria på ett högst personligt sätt. Ett motto i Brown Girl Dreaming är: ”Even the silence has a story to tell you. Just listen. Listen”.