En lysande förnyare av sagans traditioner

En stark och livsbejakande humanism

Texten är skriven av Boel Westin och Lena Kåreland, 2021.

Kärleken till böckerna och litteraturen är en röd tråd i den franske författaren Jean-Claude Mourlevats böcker. Han debuterade 1997 och har sedan dess skrivit ett trettiotal böcker som översatts till trettio språk. Han tar avstamp i litterära traditioner men gestaltar världar som inte liknar några andra. Istället låter han nya berättelser växa fram som kännetecknas av överraskande intriger och oväntade upplösningar.

I den oemotståndliga djurberättelsen Jefferson (2018) är huvudpersonen en igelkott, som älskar att läsa. Han besöker regelbundet biblioteket, och hans favoritbok är en äventyrsroman med titeln ”Seul sur le fleuve”. Den är så spännande och gripande att den hållit honom vaken två nätter i sträck och fått honom att ta fram näsduken flera gånger för att torka ögonen. När han blir anklagad för mord på sin frisör och tvingas fly från sitt trygga hem får romanläsningen också en livsavgörande betydelse. Boken gavs ut i svensk översättning under 2021.

Bilderboken Le petit royaume (2000) utspelar sig i ett vintrigt kungarike i norr. Där har kungen låtit bygga ett bibliotek som är vackrare än själva kungapalatset. Kungen och landets innevånare ägnar sig med förtjusning åt böcker och läsning, och när det framförs klagomål om att vägarna är dåligt underhållna låter kungen förse kalescherna med böcker och uppslagsverk. Allt tar dock en annan vändning när en ny kung kommer på tronen och förbjuder alla böcker och rustar landet med stora arméer och väldiga skepp. Men när den krigiske kungen, som visar sig vara analfabet, blir läs- och skrivkunnig ändrar han med ens sinnelag och ägnar nu all sin tid åt läsning. Litteraturens och kulturens betydelse konfronteras effektfullt mot diktatur och krig på ett sätt som är begripligt också för små barn.

I den brett upplagda romanen Le chagrin du roi mort (2009) skildras ett storslaget bibliotek med tusentals volymer. Där luktar det gott av läder, trä och papper, och besökarna kan åka runt i vagnar mellan hyllorna för att hitta de böcker de söker. Den betydelse som boken och läsandet ges i Mourlevats författarskap har kanske en förklaring i att han tillbringade sin barndom i ett hem utan böcker. Han föddes 1952 i Ambert i Auvergne, näst yngst av sex syskon, och växte upp i ett lantbrukarhem. Fadern var också mjölnare. Naturen gjorde ett starkt intryck på honom, har han berättat, de mörka nätterna, de djupa skogarna, snöfallet och vårfloden.

I den självbiografiska boken Je voudrais rentrer à la maison (2002) ger Mourlevat i episodisk form mörka minnesbilder från sina åtta år på internatskola, från tio års ålder fram till studentexamen. Där var regimen hård, lärarna stränga och hemlängtan och vantrivsel gnagde ständigt hos den unge Jean-Claude. Att litteraturen blev hans räddning har han vittnat om i olika sammanhang. Den första stora läsupplevelsen, Daniel Defoes roman Robinson Crusoe, påverkade honom djupt. När han läste bokens första mening, "Jag föddes år 1632, i staden York", var det som en röst kom ut ur boken och talade till honom. En roman av genomgripande betydelse är också Franz Kafkas Slottet, som Mourlevat har beskrivit som sitt livs bok.

Sen författardebut

Författardebuten skedde relativt sent 1997 med bilderboken Histoire de l’enfant et de l’oeuf. Därefter har Mourlevat arbetat som författare på heltid. Han är utbildad lärare, har studerat tyska i Strasbourg, Toulouse, Bonn och Paris och ägnade sig under fem år åt läraryrket. Mourlevat har också genomgått teaterutbildning, arbetat som regissör och skådespelare och även uppträtt som clown. Han har satt upp verk av klassiker som Brecht, Cocteau och Shakespeare och skrev också egna pjäser. Teaterarbetet har enligt Mourlevat många likheter med skrivandet. Det handlar i båda fallen om att arrangera och organisera, ett arbete som på en och samma gång är både tekniskt och emotionellt, en blandning av att kontrollera och våga ge sig hän.

En av Mourlevats romaner som ligger mycket nära teatern är L’Enfant océan (1999) som fick stor uppmärksamhet och gjorde författaren känd för en bredare publik. Det är en mångstämmig berättelse, där olika röster bryts mot varandra. I ett antal episoder, eller akter som i ett drama, får vi följa sju bröder, tre tvillingpar och en yngre bror till dem, under deras flykt från ett hotfullt hem. Den yngste, Yann, är 10 år gammal men till växten liten som en tvååring och nästan stum. Han är begåvad, älskar att läsa och har magiska krafter. Därför blir det han som leder syskonskaran under den både mödosamma och farliga vandringen västerut, mot oceanen. Han fungerar som en skyddsängel för sina äldre syskon. Yann är en av de många gestalter i Mourlevats författarskap som har hemortsrätt i en övernaturlig sagovärld snarare än i verkligheten.

Handlingsförloppet i L’Enfant océan återges dels av syskonen och deras föräldrar, dels av personer de möter under vägen, både sådana som endast iakttar dem och sådana som aktivt griper in och hjälper dem, till exempel chauffören som skjutsar dem en bit eller bagerskan som ger dem bröd. Prosan anpassas följsamt och rytmiskt efter de växlande berättarperspektiven och blir därigenom en spegel av personernas olika karaktärer. L’Enfant océan är ett exempel på hur Mourlevat använder sig av sagan och dess berättande, här sagan om ”Tummeliten” med utgångspunkt i den franske författaren Charles Perraults sagosamling från 1697. Sagotemat ger skildringen en tidlöshet samtidigt som en frän realism förankrar berättandet i ett nutida Frankrike. Med små medel fångas den misär och det våld som är syskonens vardag med en far som misshandlar dem. Sociala hierarkier i samhället belyses effektivt såsom i en scen då skolans socialassistent gör ett hembesök och för ett kort samtal med modern i familjen på trappan utanför huset. Hon släpps inte in i hemmet. 

En epiker av rang

Mourlevats variationsrika författarskap riktar sig såväl till yngre barn och ungdomar som till vuxna. Han skriver socialt inriktade romaner men rör sig främst inom genrer som saga, fabel, fantasy och science fiction och har också skrivit självbiografiskt och dokumentärt. Exempel på det sistnämnda är Sophie Scholl: Non à la lâcheté (2013) om den tyska student som engagerade sig i kampen mot den nazistiska regimen. Hon togs till fånga och avrättades genom giljotinering, endast 22 år gammal.

Men allra främst är Mourlevat en epiker av rang, och de imaginära världar han gestaltar liknar inte några andra. Med avstamp i traditionen låter han nya berättelser växa fram som kännetecknas av överraskande intriger och oväntade upplösningar. Han suddar ut gränserna mellan olika genrer, men bevarar alltid anknytningen till en samtida verklighet som träder fram med nya dimensioner. Sagans klassiska strid mellan motstridiga krafter är en viktig komponent i Mourlevats romaner, men striden utvecklas ofta på oväntat sätt och kan sluta oförutsägbart, som i Le chagrin du roi mort, där två bröder skiljs åt och ställs mot varandra. Mod, offervilja och solidaritet sätts på prov och konfronteras mot ondska, barbari och krig.

Berättandet kan också tematiseras. Att skriva ned sina upplevelser på papper kan bli en kamp mot glömskan och ett led i ett identitetsskapande, som för Tomek i La rivière à l’envers (2000). Berättelsen består av två delar, med två berättare, Tomek och Hanna, som båda söker efter baklängesfloden vars livsgivande vatten kan hindra döden. Samma historia berättas således från olika perspektiv. Läsaren bjuds en vindlande pikareskskildring där märkliga miljöer av allegorisk och mytisk art skildras såsom Glömskans skog, Ön som inte existerar och Det heliga berget. Personerna i denna poetiskt skimrande berättelse drivs av kärlek, längtan och mod. Hannah tar sig fram genom vidsträckta ökenområden med böljande sanddyner, där ensamma kameldrivare bara anas i fjärran, för att kunna rädda den fågel som betyder så mycket för henne. Hos Mourlevat gestaltas det urgamla temat om livets vatten med en sällsam lyster och egenart.

Kärleken till vinter och snö

Mourlevats berättelser tilldrar sig ofta i miljöer som varken kan dateras eller lokaliseras. Stundtals kan man få känslan av att röra sig i en medeltida värld, långt före industrialiseringen och 2000-talets digitaliserade samhälle: en värld utan moderna kommunikationsmedel som bilar, tåg och flyg, en värld utan datorer och mobiltelefoner. Sagans symboliska platser, skogen, bergen och havet som oftast är vaga i konturerna, fyller Mourlevat med realistiska detaljer. Ofta skriver han fram ödsliga vinterlandskap med isande kyla, djupa snömassor och bitande vindar såsom i den dramatiska berättelsen Le chagrin du roi mort (2009). Det finns en nordisk känsla i Mourlevats vinterskildringar och berättelsen om den döde kungens sorg har flera anknytningar till den mest kända av de isländska sagorna, Njáls saga.

Andra berättelser däremot har en tydlig tids- och miljöanknytning. Det gäller till exempel La Balafre (1998), Mourlevats första ungdomsroman. Den utspelar sig i en fransk by dit den trettonårige jagberättaren Olivier flyttat med sin familj på grund av faderns arbete. Olivier känner sig övergiven och är mycket lämnad åt sig själv. Skildringen pendlar mellan fantasi och verklighet, och undan för undan dras Olivier in i en skuggvärld av mystiska händelser. Han blir attackerad av en hund som ingen annan än han kan se, och kommer i kontakt med en äldre kvinna. Gradvis nystas en historia upp från den tyska ockupationen under andra världskrigets början, en historia om angiveri, rasism och judeförföljelse, men också om motstånd.

I nutid tilldrar sig också den märkliga romanen Terrienne (2011), en originell science fiction-skildring. Den sjuttonåriga huvudpersonen Anne Collodi söker sin storasyster som spårlöst försvunnit efter sitt bröllop. Romanen kan delvis ses som en version av den fruktansvärda sagan om Riddar Blåskägg som mördar sina fruar och förvarar deras kroppar i ett låst rum. Systern har blivit bortförd av sin man till en parallellvärld, en skrämmande värld utan liv, rörelse, skratt och glädje. Livet är effektivt, tyst, strukturerat och utstakat in i minsta detalj. Det livsgivande syret är avskaffat och människorna är förbjudna att andas. De som inte inrättar sig i leden kan till exempel kastas ut från ett fönster. Döden inträffar vanligen vid cirka femtio års ålder, ofta av tristess. Denna oupphörligt fascinerande och överraskande berättelse kan också läsas som en egensinnig parafras på myten om Orfeus och Eurydike. Den framstår som en hyllning till den sinnliga existensen, men också till ett vanligt liv fyllt av dofter, ljud, synintryck, smuts och oväsen. Att Anne bär samma namn som författaren till den klassiska berättelsen om den livslängtande trädockan Pinocchio är ingen slump.

Den symboliska vandringen

Personerna hos Mourlevat är vanligen övergivna, ofta föräldralösa och utelämnade. De måste på egen hand skapa sin framtid. Vandringen och resan blir därför ett vanligt inslag i berättelserna, något som oftast kan ges en symbolisk tolkning. För den unga människan kan det röra sig om en initiationsresa, som innebär en övergång till vuxenlivet. Uppbrottet och vandringen kan också ses som uttryck för ett temporärt avståndstagande från vuxenvärlden. Tomek i La rivière à l’envers ger sig iväg från vardagens tristess och en utstakad framtid för att utforska okända trakter och anta svåra utmaningar. I Le chagrin du roi mort tar det sju år för en av de två bröderna att komma hem efter det krig han deltagit i. Planlöst irrar han runt i fåfängt hopp att finna sin älskade som han skildes från under kriget. Den återkommande resan tycks vara ett nödvändigt uppbrott från verkligheten, ett led i en mognadsprocess då den unge tvingas dels till ensamhet, dels till att gå i närkamp med existentiella frågor. Det är långt ifrån alltid lyckliga och harmoniska slut i Mourlevats böcker, där de unga konfronteras med en skoningslös verklighet, med lidande, separation och död.

Skolan, särskilt internatskolan, är en miljö som Mourlevat gärna återkommer till. Vanligen skildrar han skolor som nästan fängelseliknande institutioner. Så är det i den prisbelönade Le combat d’hiver (2006), en ungdomsroman som är översatt till tjugo språk. I centrum står fyra föräldralösa ungdomar, elever i internatskolor med ett synnerligt hårt och förtryckande regelsystem. Ungdomarna, två flickor och två pojkar, rymmer från skolan för att ta upp sina föräldrars kamp mot tyranni och grymheter i ett diktatoriskt samhälle. Det är en skickligt uppbyggd historia som delvis utspelas i en sagovärld. Mourlevat arbetar med kontraster, målar i svart och vitt, ställer ont mot gott och låter blodtörstiga hundmänniskor spränga fram över sidorna, som i romarrikets gladiatorspel. Men framför allt är berättelsen en imponerande lovsång till friheten och konsten.

Humanismen

På ett mer humoristiskt sätt skildras skolan i La troisième vengeance de Robert Poutifard (2004), en berättelse i Roald Dahls anda om en lärare som hatat sitt yrke och sina besvärliga elever. Nu har han gått i pension och vill hämnas alla de förödmjukelser han under årens lopp fått utstå. Hämndaktionernas metodik skildras med stor slagfärdighet och mycket svart humor i denna brutala berättelse om undervisningens villkor. En lättsammare humor finns i La ballade de Cornebique (2004), som i likhet med Jefferson utspelar sig i en djurvärld. Cornebique är en liten get som blivit sviken i kärlek. Han beger sig ut på vandring för att få perspektiv på livet och blir borta i hela fem år. Hans upplevelser och äventyr, glädjeämnen såväl som sorger, skildras både burleskt frodigt och sorgset melankoliskt.

I Jean-Claude Mourlevats berättarvärldar är litteraturen, musiken och konsten starka motkrafter till världens brutalitet och barbari. Så ingjuter Milenas sång i Le combat d’hiver nytt hopp och känslor av solidaritet bland de människor som samlats runt henne. Och för Cornebique, en virtuos på banjo, är musiken en källa till tröst och glädje. Mourlevats verk kännetecknas av en stark och livsbejakande humanism, ofta gestaltad genom personernas handlingar. Det finns en sällsynt längtan efter godhet i hans verk, som gör berättelserna verkligt drabbande. Tid och rum upphävs i Mourlevats litterära universum, som är öppet både inför det svåraste och det vackraste.