Jon Klassen är en kanadensisk illustratör och bilderbokskonstnär. Han slog igenom 2011 med "Jag vill ha min hatt" – en flerskiktad och fyndigt berättad historia om ägande och moral. Jon Klassens verk kan sammantaget beskrivas som subtila, skarpa och humoristiska utforskningar av existentiella frågor där känslor av förväntan, spänning och chock har en avgörande betydelse.
Foto: Carson EllisGenom sitt subtila och suggestiva berättande i text och bild öppnar Jon Klassen nya perspektiv på vår plats i världsalltet. Vad händer när en sten ramlar ner från himlen, hattar försvinner eller en dödskalle börjar leva ett eget liv? Med precision, känsla och fyndig humor gestaltas tillvarons utmaningar av osäkerhet och hoppfullhet, alltid genom samverkan mellan färg och form. Jon Klassens briljanta berättelser präglas av enkel elegans och tolkningsrika djup där läsaren blir en medskapare.
En björn blir av med sin hatt. Hatten är liten, konformad och passar egentligen inte, men björnen älskar den och frågar de andra djuren om de sett den. Alla nekar, också den kanin som tydligtvis är tjuven. Boken är den första i Jon Klassens hattrilogi.
En väldigt liten fisk med en ljusblå kubb på huvudet erkänner glatt att den stulit kubben från en väldigt stor fisk. Historien berättas ur två perspektiv. Den lilla fiskens kaxiga monolog om stölden korsas med den stora fiskens ordlösa jakt på tjuven.
Två sköldpaddor hittar en hatt av cowboymodell som de båda vill ha, och genom det psykologiska spelet om den åtrådda hatten ventileras känslor av fåfänga, övermod, avundsjuka och svek. Boken är den avslutande delen i hattrilogin.
Ett filosofiskt drama i fem akter där de tre huvudkaraktärerna sköldpaddan, ormen och mullvaden reflekterar över existentiella frågor, som vilken plats som är bäst att stå på, hur man kan föreställa sig framtiden eller varifrån solnedgången bäst kan ses.
Boken skulle kunna beskrivas som en spökhistoria – ett hus är hemsökt av ett huvudlöst skelett som vill ha tillbaka sitt huvud – men är i grund och botten något helt annat. Vänskapen mellan flickan Otilla och den ensamma dödskallen utvecklas till en originell berättelse om lojalitet och villkorslös kärlek utan färdiga svar.
Den första i en serie pekböcker, gjorda för de yngsta läsarna men samtidigt öppna för vida perspektiv. Här finns inga aktörer, enbart natur, landskap, ting, plats och miljö, allt presenterat i sakligt korta meningar. Varje bok avslutas med en uppmaning att göra platsen till läsarens egen. Det är ett tilltal av nästan andlig karaktär.
Hur ser Jon Klassens kreativa process ut? Vad betyder det för honom att tilldelas Astrid Lindgren Memorial Award och varifrån kommer hans besatthet av hattar?
Läs vår intervju med Jon KlassenJag tror att mitt arbete definieras av en motvilja mot rörelse, särskilt i illustrationen. Det är något med mitt sinne och vad jag gillar att rita som förbjuder mig från att visa en handling eller visa något mitt i en pågående händelse.
Astrid Lindgren Memorial Award ges till författare, illustratörer, muntliga berättare och läsfrämjande organisationer som bidrar till litteraturens betydelse för unga över hela världen.
Upptäck alla våra pristagare
Att få en läsupplevelse är att drabbas av en särskild kraft. En kraft som kan vidga världar, erövra språk, utmana tankar, låta fantasin vandra fritt. Astrid Lindgren Memorial Award instiftades 2002 av Sveriges regering för att värna barnens rätt till bra berättelser.
Läs mer om priset
Astrid Lindgren, född den 14 november 1907 på gården Näs strax utanför Vimmerby i Småland, kom att bli författare älskad jorden runt, översatt till nära hundra språk och hyllad av läsare i alla åldrar.
Läs mer om Astrid LindgrenJon Klassen föddes 1981 i Winnipeg, Kanada, och är numera bosatt i Los Angeles, USA. Han arbetade först med animerad film innan han började illustrera barnböcker. Genombrottsboken Jag vill ha min hatt publicerades 2011. Det är en flerskiktad och fyndigt berättad historia om ägande och moral, rätt och orätt, som aktiverar läsaren på flera sätt.
Jon Klassens verk kan sammantaget beskrivas som subtila, skarpa och humoristiska utforskningar av existentiella frågor där känslor av förväntan, spänning och chock har en avgörande betydelse. Genom sina böcker öppnar han nya perspektiv på tillvarons utmaningar av osäkerhet och hoppfullhet.
Priset delas ut av HKH Kronprinsessan Victoria den 25 maj på Konserthuset i Stockholm.
Hör hur det lät när juryns ordförande Boel Westin ringde upp Jon Klassen.
Texten är skriven av Boel Westin och Per Gustavsson.
Jag tror att mitt arbete definieras av en motvilja mot rörelse, särskilt i illustrationen. Det är något med mitt sinne och vad jag gillar att rita som förbjuder mig från att visa en handling eller visa något mitt i en pågående händelse.
– Jon Klassen
Den kanadensiske illustratören och bilderbokskonstnären Jon Klassen, f. 1981, arbetade först med animerad film, och filmens många möjligheter att berätta och gestalta en historia har stor betydelse för utformningen av hans bilderböcker. Jon Klassen visar inte exakt vad som händer, utan vad som kan hända eller vad som kan ha hänt, och arbetar med tomrum, utelämnanden och antydningar, både i bild och text. En filmregissör som Jon Klassen ofta har hänvisat till är Alfred Hitchcock och hans idé om att aktivera publiken. Spänning skapas genom att ge förutsättningarna för en händelse och låta betraktaren tänka sig resten. Det kännetecknar också Jon Klassens bilderböcker.
I genombrottsboken Jag vill ha min hatt (I Want My Hat Back, 2011), som inleder den så kallade hattrilogin, blir en björn av med sin hatt. Hatten är liten, konformad och passar egentligen inte, men björnen älskar den och frågar de andra djuren om de sett den. Alla nekar, också den kanin som tydligtvis är tjuven. Den bär hatten på huvudet och passar mycket bättre i den än björnen. När sanningen står klar konfronterar björnen kaninen. De står öga mot öga i ett ordlöst möte, liksom frusna i sina positioner. De talar inte, men ögonen talar. Uttryck och känslor förmedlas genom ögonens rörelser och blickar. Men vad som sedan sker visas inte.
Nästa uppslag visar björnen med hatten på huvudet. Kaninen har försvunnit och endast några brutna, utströdda grässtrån vittnar om någon form av dramatik. Vi kan bara ana vad som hänt. Det finns ingen berättarröst på traditionellt manér utan berättelsen skapas genom dialogerna, som i en teaterpjäs. Karaktärerna ser oftast rakt på oss, publiken, vilket förstärker den sceniska känslan. Jag vill ha min hatt är en flerskiktad och fyndigt berättad historia om ägande och moral, rätt och orätt, som aktiverar läsaren på flera sätt. Vem som har äganderätt till hatten kan verka självklart, men frågan kan också vara vem som passar bäst i den.
En liknande tematik utvecklas i den följande bilderboken Det är inte min hatt (This Is Not My Hat, 2012), där en väldigt liten fisk med en ljusblå kubb på huvudet glatt erkänner att den stulit kubben från en väldigt stor fisk. Historien berättas ur två perspektiv. Den lilla fiskens kaxiga monolog om stöldens lätthet och genomförande korsas med den stora fiskens ordlösa jakt på tjuven som berättas genom bilderna. Den lilla fisken har ingen aning om att den är avslöjad. Vi som åskådare vet något som den lilla fisken inte vet. Genom det enkla och effektiva greppet – som hämtat från Hitchcock – skapas spänning från första sidan till den sista. Hur jakten slutar döljs av en ridå av sammanflätade vattenväxter där den lilla fisken försvinner. Strax är hatten tillbaka på ägarens huvud och den lilla fisken syns inte längre till.
Jon Klassen minimaliserar skickligt sina uttryck men ger samtidigt utrymme för olika tolkningar genom sina betydelsemättade bilder. Kaninen och den lilla fisken har förmodligen blivit slukade av hattägarna, men vi kan inte vara helt säkra. Läsaren får föreställa sig vad som har hänt eller helt enkelt låta det vara. Det som inte syns finns ändå i berättelsen. Den dova, liksom mättade, koloriten speglar stämningar och förstärker handlingen.
I den sista boken i trilogin, Vi hittade en hatt (We Found a Hat, 2016), handlar det liksom i de två tidigare böckerna om längtan efter en hatt, men förutsättningarna är annorlunda. Två sköldpaddor hittar en hatt av cowboymodell som de båda vill ha, och genom det psykologiska spelet om den åtrådda hatten ventileras känslor av fåfänga, övermod, avundsjuka och svek. Samtidigt finns en djupt humanistisk ton i berättelsen som utmynnar i en vision av en ny samhörighet, på någon annan plats, i någon annan tid, kanske i en dröm. Berättelsen ger inga färdiga svar och lämnar oss med en bild av två sköldpaddor – med varsin hatt – på väg bort mot en stjärngnistrande svart natthimmel.
Den förenklade formen och det minimalistiska uttrycket är drivande också i Jon Klassens nästa bilderbok, Stenen från himlen (The Rock from the Sky, 2021). Liksom tidigare arbetar han med ett galleri av djurgestalter – sköldpaddan är återkommande i hans böcker – vars olika livshållningar ställs mot varandra. Boken kan karaktäriseras som ett filosofiskt drama i fem akter där de tre huvudkaraktärerna sköldpaddan, ormen och mullvaden (inget djur är artbestämt i texten, men Jon Klassen har i intervjuer kallat det tredje djuret för mullvad) reflekterar över existentiella frågor, som vilken plats som är bäst att stå på, hur man kan föreställa sig framtiden eller varifrån solnedgången bäst kan ses. Den stora sten som faller ner från himlen faller bokstavligen mitt i deras diskussion, men det tycks inte förändra någonting. Vad hände, undrar ett av djuren, och får svaret ingenting. När två av dem tittar på solnedgången och den tredje undrar vad de gör – när han äntligen kan höra vad de säger – blir svaret: ”vi gör det inte längre”.
Karaktärerna är oftast utlämnade till yttre omständigheter som kan tolkas ur olika perspektiv. När mullvaden och sköldpaddan med slutna ögon fantiserar om framtiden är de ovetande om att ett hotfullt rymdmonster närmar sig. Den absurdistiska och humoristiska dialogen i korta satser har drag av Samuel Becketts dramatik, och Klassen har också talat om Becketts betydelse för boken. Det finns en ovisshet och en väntan som inte konkretiseras, vilket förstärks genom den gråtonade färgsättningen. Berättelsens sceniska uppbyggnad kan också ge en känsla av att vara på teater, där varje akt utspelas i ett scenrum. Omgivna av en oändlig rymd rör sig karaktärerna i ökenbetonade landskap där låga horisonter skär av marken mot en mörknande himmel.
I den illustrerade boken Dödskallen (The Skull, 2023) har Jon Klassen gått över till ett annat format och en annan typ av berättande, även om varje uppslag liksom tidigare består av text och bild. Här används en tydlig berättarröst som för historien framåt på klassiskt maner, samtidigt som karaktärernas dialoger ges stort utrymme. Dödskallen bygger på en folksaga från Tyrolen, men Jon Klassens berättelse är helt och hållet hans egen. Till folksagans kännetecken hör att den alltid kan berättas på nytt och förändras, en process som Jon Klassen vittnar om i sitt efterord till boken. Han läste sagan och det gick ett år, men hans hjärna förändrade texten utan att ”berätta” det för honom: ”Jag tyckte om min hjärnas nya version.”
Jon Klassens berättelse börjar mitt i handlingen med att en flicka springer genom en mörk skog med orden: ”Otilla sprang och sprang. Hon sprang genom snår och uppför kullar. Hon sprang länge. Hela natten sprang hon.” Varför Otilla springer berättas aldrig, inte heller varifrån hon kommer. Hon kommer till ett stort, gammalt hus som bebos av en dödskalle, och där flyttar Otilla in. Villkoret är bara ett, att hon ska bära skallen eftersom det är svårt för den att själv rulla runt. Atmosfären är en blandning av hemtrevlig tedrickning framför brasan, päronplockning i orangeriet, rörelser i gotiska valv och mörka skrämmande skuggor i vrårna. Dödskallen finns på ett porträtt på väggen, men det får vi inte se. Slottets många olika rum tjänar som en dramatisk ingrediens och som läsare vet vi ibland inte var vi befinner oss, en osäkerhet som påminner om skräckfilmernas värld.
Dödskallen skulle kunna beskrivas som en spökhistoria – huset är hemsökt av ett huvudlöst skelett som vill ha tillbaka sitt huvud – men är i grund och botten något helt annat. Vänskapen mellan Otilla och den ensamma dödskallen utvecklas till en originell berättelse om lojalitet och villkorslös kärlek på utan färdiga svar. Otilla räds varken benknotor eller aska när hon tar itu med det rasslande skelettet i den mörka och skuggfyllda natten. Det kan verka mörkt och brutalt, men morgonen efter serveras frukost med te och päron i det ljuva morgonljuset. Klassen kan använda en stänkteknik för att aktivera större ytor och bitvis kan bilderna upplevas som om de likt skelettet är i ett slags förfall eller upplösning. Koloritens blågrå färgskala, med svart och inslag av ljusbrunt och lätt rosa, underbygger stämningarna, liksom de växlande bildperspektiven av närhet och avstånd. Otillas uttrycksfulla ögon får hela tiden en motvikt i dödskallens tomma ögonhålor.
Till Jon Klassens pågående projekt hör en serie pekböcker. De är gjorda för de yngsta läsarna men är samtidigt öppna för vida perspektiv. I Din skog (Your Forest), Din gård (Your Farm) och Din ö (Your Island, 2025) finns inga aktörer, enbart natur, landskap, ting, plats och miljö, allt presenterat i sakligt korta meningar. Jon Klassen arbetar med konturfria former och för varje uppslag tillkommer något nytt. Solen, träden och allt det andra i skogen blickar med stora ögon på oss och följer oss nyfiket, ibland oroligt, under berättelsens gång. Varje bok avslutas med en uppmaning att göra platsen till läsarens egen: ”Nu kan du sova och fundera på vad du ska göra där imorgon”. Det är ett tilltal av nästan andlig karaktär. Här görs verkligen läsaren till en medskapare.
Som illustratör har Jon Klassen utvecklat en rik och skiftande repertoar i sina många samarbeten med olika författare. Han har illustrerat Sara Pennypackers gripande boksvit om vänskapen mellan pojken Peter och räven Pax och har tillsammans med Mac Barnett gett ut flera uppmärksammade bilderböcker, som den originella trilogin om geometriska former, inledd av Triangel (Triangle, 2017). Bland Barnetts och Klassens samarbeten finns också en nytolkning av sagan om De tre bockarna Bruse (The Three Billy Goats Gruff, 2022) ur trollets perspektiv och en bilderbok som avslöjar hur jultomten egentligen kommer ner i skorstenen, Hur kommer Tomten in i huset? (How Does Santa Go Down the Chimney?, 2023).
Jon Klassens verk kan sammantaget beskrivas som subtila, skarpa och humoristiska utforskningar av existentiella frågor där känslor av förväntan, spänning och chock har en avgörande betydelse. Genom sina böcker öppnar han nya perspektiv på tillvarons utmaningar av osäkerhet och hoppfullhet.
-----
Illustrationer från:
I WANT MY HAT BACK. Copyright © 2011 Jon Klassen.
THE ROCK FROM THE SKY. Copyright © 2021 Jon Klassen.
THE SKULL. Copyright © 2023 Jon Klassen.
YOUR FOREST. Copyright © 2025 Jon Klassen.
Återgivna med tillstånd av förlaget, Candlewick Press, Somerville, MA.
