"Genom att skriva förstår jag världen bättre"

Vad gjorde du när juryn ringde?

– Jag läste korrektur på kapitel 14 i min nya bok. Jag såg att samtalet kom från Sverige så jag tänkte strunta i det, för jag känner ingen som bor där. När jag till sist svarade blev jag väldigt förvånad och trodde att det var någon som skämtade.

Varför skriver du?

– Även om jag aldrig hade gett ut en bok, eller ens jobbat som journalist, så skulle jag skriva. För mig är världen en besynnerlig plats, och genom att skriva förstår jag den bättre. Att sätta ord på saker och skriva ner dem är ett sätt för mig att se världen tydligare.

Varifrån hämtar du inspiration?

– Många av mina böcker har jag börjat skriva för att jag är arg över något, till exempel när tonåringar behandlas orättvist. När jag skriver om amerikansk historia skriver jag om saker som jag tycker att alla borde få veta. Här i USA börjar vi precis bli mer ärliga när det gäller vår historia – en historia som är väldigt blodig och innehåller mycket orättvisa. Jag skriver för att jag är arg, för att jag är nyfiken och för att jag är konfunderad.

Speak (Farrar, Straus and Giroux, 1999), Wintergirls (Viking, 2009), The Impossible Knife of Memory (Viking, 2014), Shout (Viking, 2019).

Minns du den första läsupplevelse som verkligen påverkade dig?

– Jag satt i mammas knä, nybadad och i pyjamas. Vi hade en favoritbok som handlade om en andfamilj i Boston, och mamma var väldigt bra på att göra olika röster så att man levde sig in i berättelsen. Den första riktigt stora egna läsupplevelsen var när jag läste Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien. Hennes berättelse gjorde att hela världen blev levande för mig. Jag hade svårt att lära mig läsa; det tog längre tid för mig än för mina klasskamrater. Så jag tyckte inte om böcker, för de fick mig att känna mig dum. Men mina lärare var tålmodiga och jag fick extra hjälp, så när jag var tio år var jag verkligen en storläsare.

Jag skriver för att jag är arg, för att jag är nyfiken och för att jag är konfunderad.

När visste du att du ville bli författare?

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli författare. På gymnasiet tyckte jag inte om engelsklektionerna. Böckerna vi läste var ganska tråkiga, och det kändes påfrestande när vi tvingades analysera dem och prata om symbolik och sådana saker. Det var inte förrän jag fick barn, när jag läste för mina döttrar där de satt i knät på mig, som jag kom på att jag skulle försöka skriva själv. Men det tog ett tag innan jag lärde mig att skriva bra. Det rådde ingen brist på idéer, men de första berättelserna jag skrev var otroligt dåliga.

Du har skrivit i flera olika genrer och för olika åldersgrupper. Varför?

– Jag har väldigt svårt att hålla fokus på en enda sak. Jag blir lätt uttråkad, och jag gillar verkligen inte att vara uttråkad. Så för att jag ska fortsätta trivas med att skriva behöver jag variera mellan olika typer av böcker.

Foto: Susanne Kronholm

Juryns motivering var bland annat att du aldrig väjer för det allra svåraste. Finns det någon anledning till att du skriver om ämnen som smärta, ångest och sexuella övergrepp?

– Jag hade en underbar barndom och mina föräldrar var så fina. Men jag har själv upplevt hur svårt det kan vara när barn far illa och inte vet hur de ska tala om vad de mår dåligt över. Min pappa var krigsveteran och tog till alkohol för att hantera de hemska minnena. Han blev av med jobbet och vi var tvungna att flytta flera gånger. Mitt i allt det, när jag var 13 år, blev jag våldtagen, och jag berättade inte om det för någon.

– Många av mina böcker är förbjudna i USA, för att en del anser att barn inte bör läsa om sådana hemska saker. Men att försöka skydda barn från vad som händer i världen gör dem sårbara. Jag skulle önska att vi som vuxna kunde ta vårt ansvar för att vara ärliga mot barn.

Hur var du som tonåring?

– Jag var ganska arg. Jag blev våldtagen precis innan jag skulle börja high school, min familj hade just flyttat och jag hade inga kompisar i området. Så första året på high school var svårt och jag mådde väldigt dåligt. Men sedan började jag med ett par olika idrotter. Jag började få kompisar, och tränarna var jättebra förebilder för mig. Jag blev mer uppmärksam under lektionerna, och både humör och hälsa påverkades positivt. Under sista året i high school var jag utbytesstudent i Danmark, och det var en fantastisk upplevelse. Min värdfamilj var, och är, de trevligaste och mest gästvänliga människor jag någonsin träffat. För första gången på flera år kände jag mig trygg.

Håller du dig uppdaterad om tonåringars språk och kultur på något sätt, eftersom du beskriver unga människors liv? Tycker du att det behövs?

– Det är viktigt att vara medveten om vad som förändras och inte förändras från generation till generation. Jag fokuserar inte så mycket på språket, på slang och jargong, för om jag skriver något i en bok som jag hör en tonåring säga i dag så kan det uttrycket ha ändrats igen när boken väl ges ut. Jag försöker lyssna och vara uppmärksam på vad som är viktigt för målgruppen – vilken typ av bok jag än skriver – men det är ännu viktigare att ha förståelse för deras utmaningar och att berätta en historia genom karaktärer de kan identifiera sig med.

Att försöka skydda barn från vad som händer i världen gör dem sårbara.

Vad betyder Astrid Lindgren Memorial Award för dig?

– Det betyder att mitt arbete har fått ett erkännande och en uppskattning som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Astrid Lindgren själv är barnlitteraturens superhjälte, både genom den glädje hon har gett barn över hela världen med sina berättelser och genom hur hon använde sitt namn för att försvara barns rättigheter runtom i världen. Det här priset till hennes minne är den finaste utmärkelse jag har fått och någonsin kommer att få. Större än så här blir det inte.

Hur går den kreativa processen till? Vet du vad som kommer att hända i berättelsen innan du börjar skriva, eller tar du bara ett tomt papper och sätter igång?

– Det är olika. När jag skriver ungdomsböcker som utspelar sig i nutid gör jag lite research, men inte så mycket. Vanligtvis lägger jag märke till något som tonåringar tycker är jobbigt och börjar tänka på de karaktärer jag ska skriva om. När jag kan höra karaktärernas röster gör jag ett första utkast med scener och dialoger. Efter ett par hundra sidor är allt en enda röra. Men det ger mig något att jobba med, och därifrån börjar jag utforma handlingen.

– När jag skriver historiska romaner går det till på annat sätt. Jag lägger ett par år på research om tidsperioden, platsen och de historiska händelser som romanfigurerna kommer att uppleva. Sedan tänker jag ut vilka mina romanfigurer är och hur deras liv ska påverkas av de historiska händelserna, och därefter gör jag en översikt över handlingen.

Längtan efter kärlek och tillhörighet är ett återkommande tema i dina böcker. Vad beror det på?

– Jag tror att alla barn och tonåringar känner en sådan längtan, och att det är ett behov hos oss människor. Om man skriver om barn eller tonåringar och vill att boken ska spegla verkliga upplevelser, måste man skriva om behovet av och längtan efter kärlek och tillhörighet.

Alla dina ungdomsromaner berättas i jag-form. Varför har du valt du det berättarperspektivet?

– En berättelse i jag-form är så omedelbar, och har en särskild skärpa. Som tonåring tror jag att det är mycket lättare att ta till sig en annan persons upplevelser om de berättas ur den personens perspektiv.

Du skriver även historiska romaner. Hur blev du intresserad av historia?

– Jag tror att det är för att pappa var så bra på att berätta. Han hade delvis irländskt ursprung, och jag tyckte att det var väldigt intressant att höra hans familjehistorier och hur de knöts samman med den amerikanska historien. Och så älskar jag skvaller. Jag är väldigt nyfiken av mig, så det är väldigt roligt att ta reda på vad som hände i människors liv förr i tiden. Dessutom tycker jag att berättelser är ett mycket mer effektivt sätt att lära ut historia än att tvinga barn att memorera datum för olika krig.

Seeds of America-trilogin: Chains, Forge, Ashes (Atheneum, 2008-2016).

Vad gör du om du får skrivkramp?

– Skrivkramp är alltid ett tecken på att jag behöver röra på mig. Att det är dags för en promenad, joggingrunda eller cykeltur. När jag rör på mig kommer tankeflödet igång igen!

Varför är barn- och ungdomslitteratur viktig?

– För att barn är viktigare än vuxna! Jag tror att varje generation försöker förbättra situationen för nästa generation och förbereda barnen för den värld som de kommer att ärva. Ett sätt är att ge dem bra berättelser.

Vad läser du själv helst?

– Jag läser ofta skandinaviska deckare. Särskilt av danska författare, eftersom jag älskar Danmark och saknar att bo där. Morden är förstås otäcka, men en bra författare skapar karaktärer som man vill bli vän med, och genom böckerna får man en skymt av hur det är att bo på en viss plats. Det är ett jättebra sätt att resa i fantasin, och väldigt billigt – särskilt om du lånar böckerna på biblioteket!

Till sist, har du en favorit bland Astrid Lindgrens karaktärer?

– Pippi. Varför? För att jag vill vara som Pippi när jag blir stor!