Min vän målaren (O meu amigo pintor, 1987) är en bok om konsten, kärleken och döden. I tillbakablickar och drömmar berättar tioårige Claudio om en stark kärleksliknande vänskap mellan honom själv och en vuxen man, konstnär, som råkar bo i samma hus. Men målaren är död. Självmord säger grannarna och även föräldrarna, vilka vill skydda pojken och försöker förmå honom att tänka på annat.
Läsguiden är skriven 2012 av Ulla Lundqvist, juryledamot för Astrid Lindgren Memorial Award 2002–2012. Den vänder sig till vuxna som vill ha boksamtal med barn och unga, men går utmärkt att användas av vem som helst som vill komma under ytan på berättelsen och fördjupa sin läsupplevelse!
Lygia Bojunga föddes i Pelotas, Brasilien, den 26 augusti 1932 och växte upp på en bondgård. Åtta år gammal kom hon till Rio de Janeiro, där hon 1951 blev skådespelare i ett teatersällskap som reste runt på den brasilianska landsbygden. De insikter om den utbredda analfabetismen som hon då fick gjorde att hon blev en av grundarna till en skola för fattiga landsbygdsbarn, som hon var med om att driva under fem år. Hon arbetade länge på radio och TV innan hon 1972 debuterade som barnboksförfattare, då under namnet Lygia Bojunga Nunes.
På den kontinent som gjort sig känd för magisk realism och fantastiska berättelser kännetecknas även barnlitteraturen av ett särpräglat överskridande av gränsen mellan fantasi och verklighet. Lygia Bojunga är en författare som fört denna tradition vidare. För henne är vardagen fylld av magi och gränserna för det möjliga är diffusa och lätta att överskrida. Sorgen lever hos Bojunga liksom trösten, den stilla lyckan liksom det hisnande äventyret, och i centrum finns barnet, ofta det övergivna och ensamma, alltid det känsliga och fantasifulla. Döden är inte tabu, inte heller sveket, men det finns också läkedom.
Bojungas texter har ett klart barnperspektiv. Hon betraktar världen med barnets fantasifulla blick. Fantasierna fungerar ofta som bearbetningar av svåra personliga upplevelser. I Maria på slak lina (1986) använder huvudpersonen ett rep för att promenera in i ett underligt hus med många stängda dörrar på andra sidan gatan. På så sätt bearbetar flickan Maria sorgen efter föräldrarnas död. I Alexander och påfågeln (1983) inser vi snart att Alexanders fantasiupplevelser under sitt sökande efter gudmoderns avlägsna hus egentligen skildrar ett övergivet gatubarns fantasier om lycka och trygghet. Det är en berättelse som kommer nära Astrid Lindgrens Sunnanäng.
Den magiska realismen och den psykologiska iakttagelseförmågan förenas med ett tydligt socialt och demokratiskt patos. Bojunga, som började skriva då militärdiktaturen ännu höll Brasilien sitt grepp, är en uttalat politisk författare. Generaler läser inte barnböcker, har hon sagt i en intervju. Tydligast framträder den politiska symboliken i Den gula väskan (1984). Här finns det stridstuppar vilkas hjärnor sytts ihop med björntråd och påfåglar med tankefilter som dras ut med korkskruv.
Bojunga väljer ibland att stanna kvar i verkligheten och visar även då sin psykologiska blick, vilket innebär att handlingen inte alltid är det viktigaste i hennes böcker. Tonvikten ligger i stället på själva berättandet med dess poetiska övertoner. I Min vän målaren (1987) handlar det om ett raffinerat sätt att låta färger uttrycka känslor. Tioårige Claudio bearbetar sin sorg över sin vän målarens död med färgernas hjälp. Här slår en klocka gult för att så småningom stanna och bli alldeles vit. Gult är för övrigt Bojungas favoritfärg, förbunden med den glädje över livet som är ett tema i hennes författarskap alltifrån debutboken Kompisarna (1986).
Bojungas verk har översatts till ett flertal språk, bland annat franska, tyska, spanska, norska, svenska, hebreiska, italienska, bulgariska, tjeckiska och isländska. Hon har tilldelats prestigefyllda priser: Jabutipriset (1973), HC Andersen-priset (1982) och Rattenfänger-Literaturpreis (1986).
Min vän målaren (O meu amigo pintor, 1987) är en bok om konsten, kärleken och döden – tretalet upprepas många gånger och är bärande i de återkommande drömmar, genom vilka tioårige Claudio bearbetar det svåra han har upplevt. Redan på andra sidan får läsaren veta vad som har hänt. Claudio, som berättar i första person, upptäcker att han börjar förstå vad hans vän målaren menar med färger och känslor, men han måste kväva impulsen att springa upp och berätta detta för vännen: ”Det är bara det att det inte går att prata med min vän målaren. Han är död. Idag är det tre dagar sedan han dog.”
Vad vi skall läsa är alltså en berättelse om en död – och därtill en som har tagit sitt eget liv.
I tillbakablickar och drömmar berättar Claudio om en stark kärleksliknande vänskap mellan honom själv och en vuxen man, konstnär, som råkar bo i samma hus. Denne benämns hela tiden Min Vän eller Målaren, något annat namn nämns inte. Målaren berättar för Claudio om färgerna, deras innehåll eller betydelse och magi: allt i livet har en färg, känslor likaväl som föremål, och man måste lära sig att känna vad en färg är, vad den betyder.
Men målaren är alltså död. Självmord säger grannarna och även föräldrarna, vilka vill skydda pojken och försöker förmå honom att tänka på annat. Hans död måste ha något att göra med den hemlighetsfulla Dona Clarice och/eller med det faktum att han suttit i fängelse av politiska skäl. Men Dona Clarice avfärdar hans fråga: målaren dödade inte sig själv, han dog så som alla en dag måste dö.
Men nog ljög hon?
Den olycklige pojken kan inte släppa den tanken och ställer en dag kvinnan mot väggen: Ljug inte för mig för att jag är ett barn. Till slut berättar hon deras sorgliga kärlekshistoria. Medan målaren satt i fängelset – hans många brev nådde henne aldrig –gifte hon sig med en annan, och nu ville målaren att hon skulle lämna man och barn, vilket hon inte kunde. Och målaren kände att han inte kunde måla längre, inte så som han ville. Hans tavlor blev utan liv.
Det blir en lättnad för Claudio att få veta sanningen. Nu kan han gå in i sorgearbetet utan den ständiga frågan ”varför?”
I drömmar och tankar återkommer tretalet måleriet (arbetet), kärleken och politiken.
Den längsta drömmen utspelar sig på en teater där målaren uppträder som vålnad – Claudio ingriper i det skrämmande spelet för att försöka rädda sin vän. Drömmen återkommer i en ny variation där de tre gestalterna flutit samman till en. Om det hade varit möjligt i verkligheten, säger drömmen, så skulle målaren ha blivit lycklig för evigt.
Varför har målaren inget namn?
Är det viktigt att Dona Clarice slår ner blicken inför Claudios första fråga? På vad sätt?
Varför sade hon inte sanningen genast – och varför berättar hon den till slut?
Vilket samband kan det finnas mellan dessa två påståenden från målaren: ”Rött är en krånglig färg” och ”politik är verkligen krångligt”?
Berättar boken något om det samhälle i vilket den utspelar sig? Vad?
Det förekommer att par osympatiska personer i berättelsen. Vad har de för funktion?
Vilken roll spelar Claudios drömmar? Hur förhåller de sig till verkligheten? Vad kan Claudio – och alla andra – lära sig av drömmar?
En av de färger som nämns kallas längtansfärgen. ”Siena” har målaren benämnt den – en färg som också kallas ockra (begieröd som jorden i italienska Siena). Passar den som längtans färg? Varför/inte?
I berättelsen påstås det ju att känslor har färg. Är det så? Kan även till exempel namn och ord ha färg?
Det finns olika slags vänskap – en särskild sort är den mellan vuxen/gammal och barn/ung. Vad skiljer den från vänskap mellan jämnåriga?
Är Claudio en vanlig tioåring? Om inte – vad skiljer honom från de flesta?
Andersson, Karl-Olof: Diktare & pedagog: sagoberätterskans frihetskamp, Pedagogiska magasinet 2009:4
Fransson, Birgitta: Generaler läser inte barnböcker, Pedagogiska magasinet 2004:2
Fransson, Birgitta: Plantera ett frö för fantasin, Opsis kalopsis 2004:3
Holm, Mats: Lygia Bojunga – med förmåga att förhäxa, Svensk bokhandel 2004: 16
Isaksson, Britt: Lygia Bojunga har fått 2004 års Astrid Lindgren Memorial Award, IBBY-bladet 2004:2
Kompisarna, 1986 (Os colegos)
Maria på slak lina, 1986 (Corda bamba)
Min vän målaren, 1987 (O meo amigo pintor)
Den blommiga soffan, 1989 (O sofá estampado)
Den gula väskan, 2004 (A bolsa amarela)
Landskap, 2004 (Paisagem)
Sex gånger Lucas, 2004 (Seis vezes Lucas)
Sängen, 2005 (A cama)
På alma.se hittar du mycket mer information, både om Lygia Bojunga och alla andra pristagare. Där finns även fler läsguider till böcker för olika åldrar.
Vill du dela med dig av hur ni har arbetat med boken? Maila oss gärna på litteraturpris@alma.se så kan vi berätta om det på alma.se och i sociala medier. Tillsammans bygger vi en kunskaps- och inspirationsbank!
Att få en läsupplevelse är att drabbas av en särskild kraft. En kraft som kan vidga världar, erövra språk, utmana tankar, låta fantasin vandra fritt. Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA) instiftades 2002 av Sveriges regering för att värna barnens rätt till bra berättelser. Prissumman på fem miljoner svenska kronor gör priset till världens största i sitt slag. Det visar hur viktig ungas läsning är, nu och i framtiden. Läs mer på alma.se
