Sällsamma berättarvärldar

Kompromisslöst och gränsöverskridande konstnärskap

Texten är skriven av Elina Druker och Per Gustavsson, 2021.

Eva Lindström har en alldeles speciell profil bland svenska bilderbokskonstnärer. Hennes sällsamma berättarvärldar där udda och vilsna gestalter vandrar omkring kännetecknas av stor originalitet. I text och bild gestaltas stämningar och känslor som lika väl kan röra de stora livsfrågorna som vardagliga händelser högst centrala för barnet.

Redan i Kvinnotidningen Q och i debutverket, seriealbumet Tandem skapad 1985 i samarbete med Gunna Grähs, möts den absurda komiken och det snabba och karikerade greppet som skulle bli ett återkommande drag hos Eva Lindström. Tillvarons instabilitet präglar seriealbumet Först är det vinter (1990). I den ingår berättelsen ”Dom flyttar städerna” som skildrar hur en familj åker på semester till Värnamo. När de väl anländer märker de att staden flyttats, okänt vart. När de besvikna återvänder till Sundsvall upptäcker de att hemstaden ersatts av Sala.

Eva Lindströms utgångspunkter är ofta barnets erfarenhetsvärld och logik och i en rad berättelser fångar hon den spänningsfyllda dramatiken i barns samvaro. Klurig humor samsas med det absurt mystiska. I Jag gillar Stig (1998) och Jag och Stig gräver en grop (2000) beskrivs vänskap, men även svartsjuka och maktkamp. Leken laddas med oväntade innebörder och kan anta filosofiska dimensioner.

I sina bildkompositioner arbetar Lindström gärna med upplösta perspektiv. Hon använder ofta det lilla formatet och lägger fokus på situationskomik och kroppsspråk såsom i den textlösa bilderboken Limpan är sugen (1997), en berättelse om en kvinna, en hund och en korv. I deras möte inleds ett dynamiskt samspel som antyder vänskap och samhörighet. Även i den rimmade berättelsen Apan och jag (2011), skildras ett slags kurragömma-lek i litet format, som laddas med svartsjuka och längtan.

Texten och bilden löper inte alltid enstämmigt i Eva Lindströms böcker. Berättelserna öppnar sig för flera tolkningar och betydelser, kanske också för nya sätt att förstå barnets känslor och relationer. Världen framstår i ett annat ljus när den ses genom barnets fantasi. Den naiva blicken på tillvaron öppnar också för en viss skepticism gentemot de vuxna, som i Hit med våra mössor! (2009), där ett födelsedagsbarns pappa trollar bort alla barnens mössor.

Gränsen mellan barn och vuxna är ofta hårfin, något som också gäller skillnaden mellan människa och djur. I bilderböcker som Min vän Lage (2001) och Vid bergens långa breda fot (2003) utforskar Lindström två olika ugglors sökande efter en plats i tillvaron. Ugglan Lage, känd från naturprogram i TV, har flyttat till stan och provar olika jobb. Han startar bland annat en flygskola för människor. Men ska han leva som en uggla eller som en människa? Det är den stora frågan.

Också ugglan Janne i bilderboken Vid bergets långa breda fot har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Han har etablerat sig som chef för en grillbar vid en väg mitt ute i skogen. Det är stressigt och svettigt i grilloset och enformigt att ständigt tillfredsställa kundernas önskemål om olika tillbehör – gurka eller lökringar – till hamburgaren. När en av gästerna tar fram sin gitarr och sjunger om en man som rider på sin häst över prärien får Janne idén att skapa musik och skriva låtar. Han avskärmar sig helt från omvärlden, går in i en drömvärld och lämnar baren åt dess öde. Jämte en vildsint humor finns ett starkt stråk av ensamhet och kontaktlöshet i denna berättelse. Musiken ljuder ut från den stängda baren, men samtidigt konstaterar texten att ”ingen öppnar när man knackar”.

Eva Lindström skildrar sällan en trygg vardag i hemmiljö utan tillvaron framstår som konstant föränderlig. Mitt i det vardagliga kan någonting oväntat ta plats, som i de illustrerade kapitelböckerna om vännerna Mats och Roj (2002 och 2005) eller i den deckarbetonade bilderboken Vilma och Mona spanar och smyger (2004). Föremålen, ritade med tunna vibrerande konturlinjer, sprider sig över boksidorna i brokiga, detaljrika uppställningar.

Dessa ting har sina egna nyckfulla roller i den pågående leken, där nya saker ständigt upptäcks, tappas bort och åter påträffas. Allt kan försvinna. ”Ingen vet var man är, inte ens man själv”, konstaterar flickorna Vilma och Mona när de spanar efter ting som flytt. Genom lek och fantasi konstituerar Lindström en värld där de vardagliga platserna och tingen blir främmandegjorda och gäckande.

Också bilderboken Sonja, Boris och tjuven (2007) utvecklas till en deckarhistoria med tingens försvinnande som tema. Men när Eva Lindström knyter an till deckargenren gör hon det på sitt eget sätt. Hon parodierar mysterieberättelsernas konventioner och ger dem absurda förtecken.

Berättelsen utspelar sig på en campingplats. Men den lugna semestertillvaro som de båda vännerna planerat infinner sig inte. Saker försvinner, först en luftmadrass, sedan en radio. Berättelsens huvudintrig är sökandet efter den skyldige. Men mycket döljer sig under ytan och skapar en nyfiken undran hos betraktaren. I bilderna rör sig fler människor än de som nämns i texten. Några lurar bakom trädstammar, en är försjunken i en tidning. Till synes på måfå är sommarrekvisita utspridd över sidorna: tennisracket, krocketklubbor och kaffekoppar.

Naturen har en självklar plats i den nordiska barnlitteraturen och i bilderboksvärlden, där blommande ängar och mörka skogar är självklara beståndsdelar. Hos Eva Lindström skildras förhållandet till naturen ofta mer ambivalent. I bilderboken I skogen (2008) promenerar en hel skog i väg, för att senare, lika oväntat, återvända igen. Det är en nutidsskildring som rymmer en ängslan inför hotande förändringar i världen runtomkring oss. En stark sagostämning vilar över skogen. Allt är besjälat. Träden och fåglarna kan tala, och molnen far ”som galningar” på himlen. Det mystiska och oförklarliga utgör basen även för miljöskildringen i Kom hem Laila (2018), där den sparsamma och lyriska texten tillsammans med bildernas koloristiska landskap skapar en särpräglad fond för berättelsen.

Resor och förflyttningar av olika slag är andra frekventa motiv i Eva Lindströms böcker. De ges ofta en symbolisk innebörd och visar hur Lindström i sin senare produktion undersöker livets stora frågor. I Olli och Mo (2012) förbereds en utflykt som får oväntade dimensioner. Resan inleds på ett fik där det bjuds på grönt te, smörbullar och hårda kakor, men snabbt förvandlas nöjesturen till någonting helt annat. Trots en medtagen kartbok är det oklart var karaktärerna befinner sig och vart de är på väg. Denna osäkerhet, att komma till nya, okända platser, och att åter hitta hem, blir själva drivkraften för resan, där karaktärerna åker förbi ”hagar och skogar, stäpper och berg, floder och öknar”.

I Ingenting är omöjligt för oss (2021) följer läsaren två små barn och deras hund, som landar på en annan planet. Genom minimal enkelhet, tunna figurkonturer och en allt större tomhet kring karaktärerna får berättelsen en säregen stämning. Här skildras utanförskap, samhörighet och saknaden efter en försvunnen far. Det obestämbara och avskalade erbjuder också ett motstånd mot alltför snabba tolkningar. Det mångbottnade i Eva Lindströms konstnärskap tydliggörs. Vad de båda barnen varit med om får vi inte veta. Är det en symbolisk resa som skildras, en gestaltning av sorgen över en separation, ett smärtsamt uppbrott som drabbar en familj? Att barnen står för styrka och okuvlig optimism är säkert. För dem är inget omöjligt.

Eva Lindströms variationsrika och flertydiga berättelser bör läsas eftertänksamt och långsamt. Hennes kompromisslösa och gränsöverskridande konstnärskap har dimensioner som gör att hon kan nå långt utanför bilderbokens tilltänkta målgrupp.